Andra avsnittet handlar om Norma, chef för "Välfärdscentret" i Regionen. 

Avsnitt 3 handlar om  Medeas syster Sonja i hennes uppgörelse med en universitetskollega, Brian, som är hemlig agent på ett universitet i USA, där de båda studerar. 

Det sista avsnittet skildrar en scen efter det att Medea (Karen Johnsson) räddat Strindberg (Chef för motståndsrörelsen i Öresundsregionen) från att kidnappas av regionens ökända säkerhetsmän.

Felix Bildt, Förste kommendant på Välfärdsanläggning 2 i Södra Distriktet var bekymrad. Det hade varit oroligheter i såväl inre som yttre välfärdsområdena. Upplopp och olika slags konfrontationer mellan polis och de "missanpassade" har förekommit, trots att de senare varit föremål för ett antal nyimporterade beteendeterapeuter från USA. Ja, en del av klienterna har till och med behandlats med individuellt utprovade belöningsterapier.

Men ingenting har hjälpt. Tvärtom tycktes incidenterna öka och även bli mer sofistikerade och utspridda, även i områden som tidigare varit förskonade. Nej, detta var icke förväntat och gav anledning till oro. Omfattande resurser hade lagts ner på återställandet av den gamla samförståndsmodellen som kollapsade för drygt ett halvt sekel sedan, på grund av felaktig mediehantering och dåligt utprovade modeller för konflikthantering.

Dessutom var det humanekologiska kontrollsystemet så gott som obefintligt, liksom all konsekvensutvärdering.

Nu har man anlitat de bästa hjärnorna inom biokemi, psykiatri, konfliktlösning och medicin för att utarbeta mer effektiva humaniseringsmodeller. I kontrollerade laboratorieexperiment har allt fungerat utomordentligt väl, ja över förväntan. Flera av försökspersonerna har sedan faktiskt fått viktiga förtroendeposter inom välfärdsanläggningen.

Felix Bildt tar fram den senaste rapporten och suckar. Statistisk bearbetning av det digra materialet från sektor B visade på helt oacceptabla och oförklarliga avvikelser i området. Det kommer att bli nödvändigt med en kompletterande kvalitativ djupanalys längre fram. Avvikelserna var sådana, att man kunde misstänka att någon form av organiserad taktik låg bakom, trots att aktionerna uppvisade sinsemellan helt olika drag och i helt olika delar av distriktet.

Anläggningens egna informatörer har snabbt avslöjats och oskadliggjorts. Sådana har faktiskt funnits. Felix tycker detta är märkligt med tanke på så mycket arbete som lagts ner på utbildning och mental träning av högt stabila medlemmar av kontingent MA:15.

Felix skruvade på sig av en gnagande obehaglig tanke som under sista veckan slagit rot i honom. Tänk om det också hos dem själva, i Välfärdsanläggningens innersta krets fanns infiltratörer? Tänk om hans närmaste medarbetare..?

- Men nej, det var helt uteslutet, sa han för sig själv. Den förnämsta expertisen inom alla områden har utfört väl beprövade tester av personalen.

Men, och det var mycket allvarligt, nyligen har man haft ett obehagligt intrång i anläggningens datorer. Trots mycket nerlagt arbete av de mest framstående experterna inom enheten för datorintrångsbekämpning, har man inte lyckats identifiera en av sabotörerna. Det var faktiskt ett intrång i anläggningens centraldator.

Felix tuggade frenetiskt på sitt nikotintuggummi och gned fingertopparna mot tinningarna för att få bort sin begynnande spänningshuvudvärk. Han mådde inte bra av ovisshet och osäkerhet. Hela hans personlighet, ja hela hans väsen krävde att ha kontroll över sin tillvaro för att må bra. Och nu har under kort tid flera rapporter om olika slags terroraktioner hamnat på hans bord.

En del projekt har slagit väl ut och fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Den stora omorganisationen och satsningen på landets SMK, Slutstationen av Mänskligt Kapital och anstalterna för Reparation av Rörligt Humankapital och behandling av förbrukat humankapital, har gått över förväntan. Omsättningen har varit optimal efter rådande konjunkturer, marginalkostnaden för varje ny produktionsenhet har varit på en fördelaktigt låg nivå och tenderat att minska för varje månad.

Allt väl så långt. Allt fungerade efter ritningarna. Men som sagt, det fanns orosmoment. Det mest oroväckande var att det inte gick att spåra ett av de avancerade försök till intrång som hade noterats senaste månaden. Om någon, högst osannolika tanke, lyckades dechiffrera koden till anläggningens säkerhetssystem och därmed få tillgång till de olika enheternas operativa program, kunde det förorsaka svåra skador. Den personen måste ovillkorligen identifieras och oskadliggöras. Men hittills har ingen kommit förbi något av de nya avancerade säkerhetssystem som satts in senaste året..............."

Felix tog sig en ny funderare. Han hade ju faktiskt haft ett förhör med en kvinna här på kontoret för en tid sedan under mycket märkliga omständigheter. Det behövde naturligtvis inte alls ha med saken att göra, men det kunde ju vara roligt att liva upp minnet av det mötet.

Han reste sig och gick bort mot dokumentskåpet och bläddrade bland akterna. Han tog fram akten om Dorothy och la den på bordet. Det var en för honom mycket laddad akt. Han mindes mycket väl sitt möte med denna kvinna för tre månader sedan.

Bengt, chefen för övervakningsenheten hade fångat in henne under en razzia i en av de förbjudna zonerna. Ingen förstod hur någon kunnat hamna där. Området var ju helt avspärrat med övervakningskameror, larm och strålkastare dygnet runt och dessutom försett med höga taggtrådsstängsel. Det var onekligen några obehagliga minuter innan man blev på det klara med att det inte rörde sig om ett massivt sabotageförsök eller liknande. Man antog att det var en stackars förvirrad människa som på ett obegripligt sätt tagit sig in över det första hindret. Någon som inte begrep bättre.

Han själv och andra blev därför mycket förvånade över att det var en kvinna. Hon kunde väl vara mellan tjugofem och trettio år. Hon gjorde märkligt nog inte på något sätt ett förvirrat intryck. Följde lugnt med skyddsgruppen och uppträdde värdigt och belevat. Bengt, gruppchefen för utryckningsenheten hade vittnat om att hon gjorde ett mycket starkt intryck på alla. Själv påverkades han av hennes lugna säkerhet och ovanliga utstrålning. Kvinnan var mycket enkelt klädd, endast ett par jeansliknande byxor och en löst hängande T-shirt.

Felix öppnade akten och där på första sidan fanns foton av henne, två i profil och ett rakt framifrån. Det sistnämnda hade Felix låtit uppförstora i A-4 format. Han ryste till när han mötte hennes blick. på samma sätt han gjorde den gången för tre månader sedan. Det gick inte att undkomma hennes intensiva ögon. Alla blev påverkade av dem. Det kändes som om hon såg rakt igenom en, en lugn, allvarlig, forskande, men samtidigt genomträngande, avslöjande blick under en hög panna.

Felix hade nu samma känsla av svaghet och värme som den gången. Men han kände samtidigt hennes farlighet. Bakom den vackra fasaden fanns en kallt beräknande och kalkylerande hjärna. Han minns hur hon registrerade allt i hans rum, diskret och nästan omärkligt, även alla närvarande i rummet.

Det var märkligt, men han kände samtidigt en stark erotisk laddning inför fotot, som han värjde sig emot. Han tittade på hennes mun och upptäckte nu något som han inte registrerat tidigare. Där fanns en svag, nästan omärklig antydan till en sarkasm.

- Ja, tänkte Felix, han hade nog att göra med en mycket förslagen kvinna, som kanske till och med skulle vara istånd att begå kriminella handlingar om hon hade sådana avsikter.

Förhöret med henne gav inte mycket. På hans fråga varför hon tagit sig in i zon 15, svarade hon bara att hon var nyfiken. På frågan om hon inte begrep att det var förbjudet, svarade hon att hon inte förstod svenska så bra ännu för hon kom från Australien.

Att döma av hennes identitetshandlingar kom hon från Sidney och var journalist och bodde här hos släktingar och tänkte göra ett reportage om Skåne där hon hade sina rötter. Hon berättade också att hon hade planer på att göra en släktforskning här och hade redan fotograferat ett par gravstenar på ortens kyrkogård.

Allt lät väldigt trovärdigt. Hon hade till och med fräckheten att fråga om hon fick göra ett reportage om honom själv och verksamheten på Högkvarteret. Felix skrattade lätt åt tanken.

Nu när hon infångats på det sätt som skedde var det nödvändigt att göra de sedvanliga registreringarna och mätningarna av henne.

Felix bläddrade vidare i akten för att friska upp minnet om hennes data. Hennes längd var 175 centimeter och vikt 63 kilo vid tillfångatagandet den 15 april 2040. Hon hade mellanblont kortklippt hår, gråblå ögon och jämna tänder. Dessutom finns uppgifter på hennes blodvärde, blodfetter, blodtryck och diverse andra värden på hennes kroppsfunktioner, vilka visade på en fullt frisk och normal kvinna.

Det som däremot inte var normalt och som chockade testpersonalen, var hennes mentala förmåga. Hon visade en IQ på 190, det högsta som över huvudtaget uppmätts i landet och en minneskapacitet som var imponerande. Ja det var en märklig kvinna de hade fångat in.

Tyvärr tvingades man släppa henne efter ett par dagar. Egentligen verkade hon en aning förvirrad men de fick acceptera hennes förklaringar. Där fanns inget konkret misstänkt att ta på.

Felix slog igen akten och reste sig. Han sträckte på sig för att bli kvitt en viss stelhet i ryggen troligen orsakad av felaktig utgångsställning under senaste golfrundan. Han gick fram till fönstret och tittade ut över parken och svandammen, som låg endast cirka hundra meter från huvudbyggnaden. En underbar park hade projekterats runt anläggningen och annexen av en av regionens mest betrodda trädgårdsarkitekter. Den var en fröjd för själ och sinne och en omtyckt rekreationsplats för personalen, med möjlighet till bland annat tennis och golf. Dessutom hade man anlagt ett dussintal så kallade meditationsplatser, utformade som små rum och inramade av lummig grönska. De var omtyckta tillflyktsplatser av samtliga anställda.

Avfallshanteringen hade förlagts bakom västra flygeln i direkt anslutning till de provisoriska laboratorierna. Det var Anläggningens så kallade baksida i alla bemärkelser. En plats som aldrig visades upp för besökare. Avfall från laboratorierna hade i början av verksamheten dumpats här tillsammans med restavfall från byggnadstiden.

Platsen här såg faktiskt förgiftad ut och inte mycket växtlighet fanns. Man har gjort vad man kunnat för att hålla området avskilt från insyn medelst höga häckar av hagtorn. Nu har det emellertid blivit ett tillhåll för råttor. Några av dem har man dock lyckats fånga in. De har skickats som experimentdjur till försökslaboratorierna i Forskningscentrum, som är inrett i det nerlagda kärnkraftverket i Barsebäck ett par kilometer åt nordväst. Där görs en del onekligen intressanta genmanipulativa experiment, som är topphemliga men som kan få stor ekonomisk betydelse.

Nåja, till avfallshanteringen tänkte han i alla fall inte styra sina steg idag. Det han just nu behövde var en stunds avkoppling och bli fri från alla stressande tankar, som har plågat honom en tid. Han gick ner för de permanent blomsterprydda trapporna och ut i den arkitektritade parken och styrde sina steg mot en av sina favoritställen, meditationsplatsen i nordvästra hörnet av parken alldeles intill Löddeås krökning runt udden som givits namnet "Goda hoppets udde".

Norma trivs utomordentligt bra med sitt arbete. Hon är nybliven chef för en liten stab på tjugo personer, vilka officiellt sysslar med marknadsundersökningar. Deras egentliga uppgift är att kartlägga populationen i området i en mängd olika aspekter och att upprätta en så kallad välfärdscentral för att tillgodose invånarnas behov.

Behoven har dock definierats utifrån regionens säkerhet, det vill säga, det som är bra för Bankers Trust är bra för regionens invånare. Kontoret ligger centralt i ett område som varit ökänt för kriminalitet, knark och upproriskhet av olika slag. Man har under ett par års tid kämpat hårt för att sanera området.

Nu sedan nya lagar om omhändertagande, omskolning, behandlingsterapier, utvisning med flera beteendeförändringslagar införts, har det blivit något lugnare. Ja, så lugnt, att Norma numera kan lämna kontoret i sällskap med endast två bodyguards, mot tidigare fyra.

Högkvarteret har för egen del i huvudsak rekryterats från Hells Angels och Bandidos. De har varit till utomordentlig hjälp, sedan de gått på intensivundervisning i beteendepsykologi och humanmetodik. De hade redan god erfarenhet att handskas med folk och få dem att snabbt ändra uppfattningar, men det behövdes lite finslipning och en uppövad förmåga att se skillnad på folk och folk. De måste lära sig att, så att säga, anpassa ingreppen efter situationen, för att utöka effektiviteten och spara tid.

En stor stridsfråga har varit klädseln. De har sedan lång tid klätt sig som sofistikerade finansmaffiosos, men det går inte längre för sig.

Det uppskattades definitivt inte av Kommendanten på Högkvarteret Felix Bildt, som ansåg att en sådan stil skulle väcka ont blod ute bland folk. Det skulle väcka allt för stort uppseende och inte gagna deras välfärdspolicy. Nej, om de ville ägna sig åt detta lukrativa jobb, så fick de allt klä sig i Högkvarterets neutrala uniformitet, som alla andra välfärdsanställda.

En välkänd klädesdesigner från Köpenhamn har sedan länge tagit fram en enhetlig diskret kreation, lämplig för så kallat fältarbete. En eftergift i beklädningsfrågan lyckades dock hellsangelserna förhandla fram, nämligen att de fick behålla sitt lilla miniemblem från fornstora dar, placerat på kavajslaget.

Dessutom fick de nu legitimt utöva delar av sin tidigare verksamhet, låt vara i en mera civiliserad och kultiverad form. En icke föraktlig pension hägrade också redan vid femtio års ålder för den som ville dra sig tillbaka då. Ett liv i komfort med andra ord och därtill hög status. En mycket uppskattad extrabonus var att de hade gratis tillträde till de statliga bordellerna.

På kort tid hade de drivit bort löst folk från staden och dess omgivningar, men även kriminella gäng, varav många antingen var tidigare fiender eller kompisar. De hade också satt skräck i de så kallade terroristgrupperna, det vill säga sådant folk som i någon form givit utlopp för sina åsikter i provocerande handlingar.

Men Norma och Högkvarteret visste att det relativa lugnet nu var en chimär. De visste genom insiders att det gjordes upp planer i det fördolda. Det ryktades om att det i regionen fanns väl kvalificerade terroristledare i färd med att mobilisera resterna av avkomlingarna till "Reclaim the Streets" och attackgenerationen, vilka varit totalförbjudna de senaste tjugo åren.

Folk i allmänhet och inte bara i slumområdena är misstänksamma mot regimen och börjar få idéer. Norma vet genom sina källor att folk när ett intensivt hat mot myndigheterna, som nu anses diktatoriskt beslutar i frågor, som förr avgjordes genom riksdagsbeslut.

Folk vet också att de verkliga besluten inte görs av folkvalda i allmänna val, vilket fler och fler har genomskådat som en fars. Ett icke förpliktigande skådespel för folket. Det visar inte minst det förhållandet att röstdeltagandet de senaste tjugo åren inte har överstigit femton procent. Man har konstaterat hur förhållandena i landet mer och mer liknar de i USA rådande, som styrs av en allians av ledare för det militärindustriella komplexet och ett par ledande maffiainfluerade penningdynastier. En president har placerats som en demokratisk skyltdocka medan illegala grupperingar delar upp landet mellan sig.

Sedan Sverige gick med i EU som fullvärdig ekonomisk nation för drygt trettio år sedan, har landet plundrats av kontinentens och USA:s storbanker samt av såväl inhemska som utländska industriella finansdynastier.

Mutade styrelseordföranden och direktörer sitter kvar i tillväxtområdena i Sydsverige, för att upprätthålla administration och penningtvätt åt maffian i Centraleuropa, samtidigt som de plundrar landet på tillgångar. För denna skenverksamhet uppbär de skyhöga löner och avgångsvederlag i klass med Barneviks vid sekelskiftet, en förebild och affärshjälte, vars namn än idag nämns med respekt i finanskretsar.

Nå, Norma har i stort sett god kontroll på vad som sker i det som synes ske. Problemet är att kontrollen inte speglar vad folk egentligen tänker. Det är onekligen ett bekymmer, men Högkvarteret har nyligen med hjälp av dess tankesmedja tänkt införa en revolutionerande ny strategi för Säkerhetspolisen. Den ska åläggas att utföra sina uppgifter på ett mera klientvänligt sätt än tidigare.

Tankesmedjan införde begreppet "Barfotapoliser", som indikerar att man vill ha en vänligare och mer mänsklig framtoning i sin verksamhet. Det blir mer och mer nödvändigt i ett uppfattat hårdnande ekonomiskt klimat, att försöka ändra folks attityder till makten genom att ge den ett mänskligare ansikte, resonerade man.

Norma tror nog att detta nya inslag i stadsbilden, med "Barfotapoliser", i långa loppet kan ge utdelning i form av såväl popularitets- som ekonomiska vinster, men risken finns att de kommer i en viss intressekonflikt med hellsangelserna , som av hävd har helt andra metoder och som historiskt har haft ett så att säga komplicerat förhållande till poliser. Men de har nu fått stränga förhållningsregler från Högkvarteret att hålla sig till lojalitetsprincipen.

*

"Det var dags att ge sig iväg. Hon har drygt två timmar på sig innan eskorten hämtar henne. Alla synliga identitetsobjekt var nu destruerade. Ett stort lugn kommer över henne. Nu finns ingen återvändo. Hon har gjort ett beslut och hon vet att hon klarar av det. Brians studentlägenhet låg bara cirka tjugo minuters gångväg från hennes egen. Hon slängde en kappa över axlarna och begav sig dit gående. Hon gick sakta, nästan avslappnad. Hon visste av erfarenhet att när man skulle ställas inför en viktig uppgift fick man inte vara spänd och osäker. Hennes mentala träning har hjälpt henne många gånger tidigare att lösa olika slags problem, även om det hon nu kommer att ställas inför är kvalitativt helt nytt. Hon var just nu så koncentrerat uppfylld av målmedveten beslutsamhet, att hon snarare såg detta faktum som en utmaning än som en riskfaktor.

Innan hon gick in i porten, stannade upp för att förvissa sig om förekomsten av eventuella vakter eller tillfälliga, slumpmässigt närvarande vittnen. Nej ingen syntes till. Allt var lugnt. Hon gick långsamt, nästan dröjande uppför trappan till andra våningen. Nu fanns ingen återvändo. Innan hon ringde på ordnade hon sina anletsdrag på det förväntade sättet.

Brian öppnade nästan genast.. Han sa:

- "Hej och välkommen Sonja, vad du ser strålande ut idag." Han hjälpte henne av med kappan och fortsatte: "Det var en överraskning Sonja, i den dressen har jag aldrig sett dig tidigare. Sonja log mot honom och sa: "Jag ville känna mig lite ledigare ikväll, man behöver ju inte alltid gå omkring i den vanliga universitetsdressen".

Brian log tillbaka med hela ansiktet och sa "du har helt rätt, en mycket god idé. Man ska bära kläder efter sinnesstämning, eller är det kanske tvärtom, av vissa kläder kommer man i rätt sinnesstämning", tillade han och gick mot ett bord på vilket två vinglas och en flaska vin redan var uppställda tillsammans med ett schackbräde.

- Du har säkert rätt, svarade Sonja och fortsatte: Är det meningen att vi ska dricka vin och spela schack samtidigt, hur ska det gå ihop?

Sonja ställde sig mitt på golvet. Hon log inbjudande. - Brian, sa hon med låg röst, ska du inte komma och hälsa mig välkommen? På riktigt?

Brian vände sig om och såg Sonja stå leende generöst väntande på honom. Han uppfattade inte genast situationen för vad den var. Mötet med Sonja höll på att ta en vändning som låg utanför en realistisk förväntning från hans sida, men han fattade sig snabbt och gick fram till henne för att ta henne i famn. Sonja vände sitt ansikte mot hans som om hon skulle acceptera att bli kysst. De stod nu helt nära varandra. De var nästan lika långa, Brian ett par centimeter längre bara. Sonja kände på honom, fortfarande leende la hon sina händer på hans axlar och såg honom i ögonen. 

Tiden stod stilla. Samtidigt som hon kände en intensiv närvaro var hon långt borta. Som en programmerad berörde hon smekfullt Brians nacke med sina händer. Hon såg sig själv i slow motion i detta ögonblick, när hon förde sina läppar intill Brians vänstra öra och viskade: - "Hej Kevin, nu är vi två äntligen tillsammans, vad jag har väntat på detta ögonblick". Sonja hade lagt sin vänstra arm och knutit den hårt om Brians nacke, så att hans huvud satt fast som i ett skruvstäd. En blixt av skräck hann genomkorsa Birans hjärna. "Här kommer en hälsning från Betty" viskade Sonja samtidigt som hon med hjälp av högra handflatan tryckt mot Brians vänstra kind gjorde ett kraftig ryck medsols.

 Sonja hann se Brians förvånade blick innan ögonen slocknade och han rasade samman som en säck till golvet Det hela var över på bråkdelen av en sekund. Sonja böjde sig ner och kollade hans puls vid halsen. Hans ögon var vidöppna och riktade rakt mot henne. Pulsen slog svagt och en knapp andning märktes. Han levde fortfarande men var förlamad från halsen och nedåt. - "Schack matt, sa hon tyst för sig själv."

*

Avståndet till Strindberg var nu omkring hundra meter och allt har gått bra så långt. Endast en gång har han vänt sig om, men inte känt igen henne.

Två män i trettioårsåldern kommer in från Grynbodgatan och lägger sig mellan henne och Strindberg. De går snabbt och målmedvetet efter Strindberg. En av dem vänder sig om, kastar en hastig blick på Karen.

Det är nu nästan folktomt på gatan. En bil kommer sakta glidande längs trottoaren efter de båda männen, som nu bara är cirka trettio meter från Strindberg.

Karen har genast situationen klar för sig. Männen är ute efter Strindberg, som de tänker kidnappa och kasta in i bilen. De tar ingen notis om henne, uppfattar henne inte som ett hinder, långt mindre som ett hot.

Sannolikt är de beväpnade och beredda att skjuta den eller de som på något sätt ingriper i situationen.

Det här var oförutsett och Karen kalkylerar blixtsnabbt om möjliga handlingsalternativ. Det ena är att hon själv avlägsnar sig så snabbt som möjligt från platsen för att inte bli indragen i händelseförloppet.

Det andra är att hon blir stående kvar och bevittnar vad som sker utan att ingripa. Det kan vara riskabelt om Strindberg gör motstånd, skadas eller dödas med henne som farligt vittne.

Ett tredje är att skrikande varna Strindberg och på sätt dra till sig folks uppmärksamhet med oviss utgång. Sannolikt skulle hon själv och andra beskjutas eller på annat sätt oskadliggöras.

Det fjärde är ett resolut och snabbt ingripande och lita på sin skicklighet och sina erfarenheter vid sådana här situationer.

Vågar hon välja det senare alternativet och ta den uppenbara risken att själv förolyckas. Nu fanns inte mer tid att tänka för männen var ifatt Strindberg.

De gick på var sin sida om honom och sa något viskande i hans öra, varpå de tog ett hårt tag i hans armar.

Strindberg stelnade till och försökte göra motstånd. Han vred samtidigt huvudet bakåt i ett fåfängt försök att se om hjälp fanns att få.

Då mötte han Karens blick. Hon slet av sig sin basker och peruk och nickade åt honom samtidigt som hon snabbt drog sin pistol, slängde sig ner på gatan och siktade.

Innan någon av männen hunnit reagera hade de Karens pistol riktad emot sig.

- Strindberg, se upp, skrek hon.

Inom bråkdelen av en sekund hade Strindberg fått den nya situationen klar för sig. Samtidigt som han drog sin egen pistol, knuffade han till mannen närmast trottoaren mot bilens bakre dörr, så att denne dråsade mot marken.

I nästa ögonblick hade han ryckt upp framdörren och riktade pistolen mot chaufförens tinning och kommenderade honom ner på golvet. Under tiden famlade den nerslagne efter sitt vapen, men kom genast på andra tankar genom en kraftig spark mot huvudet från Karen, som nu hunnit fram till bilen.

Folk började nu samlas i klungor på behörigt avstånd och i husen runtomkring öppnades fönster.

- Vi är poliser, skrek Karen åt dem, och vi tar fast bankrånare. Håll er på avstånd så är det ingen fara.

Strindberg kommenderade chauffören ut på gatan och avväpnade honom och tryckte ner honom på marken.

Inte ett ord hade utväxlats under tiden mellan honom och Karen. Koncentrationen på att lösa uppgiften krävde all uppmärksamhet. De två andra avväpnades också. Alla tre hade reservvapen gömda här och var. I bilen hittade Karen handfängsel, som sattes på killarna.

Man handlade snabbt. Gripandet av Strindberg fram tills de tre männen låg fängslade på trottoaren hade inte tagit mer än två minuter.

- Vi måste fort härifrån, sa Karen. Vi får prata sen.

Strindberg plockade upp sin portfölj och öppnade bakdörren, medan Karen hårdhänt tvingade in männen i baksätet. Den sparkade hade ett sår vid tinningen och var halvt medvetslös. Karen satte sig vid ratten och körde därifrån med en rivstart.

- Nu får vi problem, viskade Strindberg till Karen. Han flåsade av upphetsning och ansträngning.

- Inte värre problem än vi redan haft, svarade Karen kort.

- Dom här idioterna tillhör Högkvarterets inofficiella dödspatrull. "De blå bödlarna" kallar vi dem för, de har många liv på sina samveten, fortsatte Strindberg.

- Okej sa Karen, Vi har inte tid att prata mer nu.

Hon gjorde en tvär gir åt höger och körde till Strindbergs förvåning med hög fart till sin egen fastighet.

- Jag måste hämta min egen bil först, sa hon. Jag klarar de här tre ensamma om du tar min bil. Vi måste kvickt ur sta'n. Du följer mig. Jag vet vart vi ska köra.

Han fick bilnycklarna och gav sig iväg till Karens gamla Volvo, som stod parkerad på en tvärgata ett tjugotal meter från porten.

Han hade inte hämtat sig från chocken och kände sig matt och var nästan svimfärdig. Allt hade gått så fort. Det fanns ingen tid att tänka. Allt skedde med en viss automatik, nästan reflexmässigt. Som gammal militär hade han kvar en del inövade reserver att ta till fortfarande.

Han var dock över femtio år och konditionen var väl inte den bästa. Och det här kom så plötsligt. Egentligen förstår han inte riktigt vad som hänt. Dorothy, Jehovas Vittnet!

Var kom hon ifrån? Hur var det möjligt med denna förvandling? Från fridens budbärare till denna stridsmaskin? Hela situationen var fullständigt obegriplig, men hade givetvis sin naturliga förklaring. Dorothy var helt enkelt inte den som hon utgav sig för att vara. Men varför denna förklädnad? Och varför ingrep hon? Och varför blev han skuggad?

Han var för trött för att orka sätta sig in problemet. Just nu var verkligheten en annan, påträngande och synnerligen oviss och som måste fullföljas med sin egen logik. Det var inte han själv som hade initiativet. Han var nu för tillfället helt utlämnad åt Dorothy.

Efter tredje försöket fick han igång bilen och körde sakta fram till Karen, som stått kvar med motorn igång.

De blå bödlarnas bil var en Chevrolet av senaste årsmodell med plats för sex passagerare. Den var försedd med skottsäkra ytterrutor samt rutorna mellan passagerar- och förarplats.

Karen körde ut ur sta'n söderut i riktning mot Trelleborg. Det viktigaste var att komma bort från konfliktplatsen. Polisen skulle snart vara där och snabbt sätta in spaningspatruller.

För första gången hade Karen av ren slump kastats in i en situation hon inte var förberedd på och vars möjliga utfall var oförutsebart.

Här fanns en för henne lika ovan som osäker belägenhet, som kändes frustrerande. Vad skulle de göra med gorillorna? Och med bilen? Hur blev fortsättningen?

En sak var hon helt klar över. Hon fick under inga omständigheter bli fast och utsättas för förhör och efterforskningar. Ett stort problem var att alla tre i baksätet skulle kunna identifiera henne. Och hur skall hon förklara sin insats för Strindberg? Hon måste så fort som möjligt rådgöra med honom.

Hon beslöt att göra ett uppehåll och letade efter en avtagsväg. Den närmsta var mot Klagstorp. Hon vek av där och stannade på en parkeringsplats utanför Klagstorps kyrka.

Här vid denna gamla 1200-talskyrka hade hon varit tillsammans med Ingrid under deras sightseeingtur runt Skåne. En lugn och fridfull plats, endast några kilometer från motorvägen.

Strindberg kom strax efter och parkerade vid sidan om henne. Han såg nervös ut.

Innan Karen gick från bilen, såg hon att de tre männen såväl var kopplade till varandra som till stödhandtagen framför sig. Hon granskade dem allvarligt en och en och konstaterade att de såg skakade ut, vilket de hade alla skäl att göra.

Strindberg hade ställt sig intill henne, fortfarande märkbart tagen. De tittade på varandra. Strindberg skakade på huvudet och sa:

- Dorothy, du förstår kanske att jag är mycket konfunderad, för att inte säga förkrossad.

Han la sin hand på hennes axel och fortsatte:

- Varför gjorde du det? Varför riskerade du ditt eget liv för min skull? Det är för mig ett fullständigt mysterium. Och dessutom, tillade han, du agerade som ett fullfjädrat proffs. Jag är verkligen imponerad.

Han kramade om henne.

- Dorothy, tack för att du räddade mitt liv. Jag undrar om du förstår vad du har gjort, vad det egentligen betyder? Efter en kort paus sa han:

- Vem är du Dorothy? Och tillade med en skälmsk ton: -

- Jag har ju förstått att du inte är ett Vittne, Jehovas.

Karen svarade inte genast. Hon var fortfarande inte hundraprocentigt säker på var han hörde hemma, även om hans e-mailkorrespondens pekade åt rätt håll.

- Vi går in på kyrkogården och pratar, sa hon

- Okej, det låter bra, men du får ursäkta mig, jag måste först ringa ett samtal, svarade Strindberg och gick avsides intill en av de höga lindar som står utanför kyrkogårdsmuren.

Han var vid det här laget drygt en halvtimme försenad och mer skulle det bli. Det var hög tid att meddela sina kamrater, innan de började göra efterforskningar.

Harry Malmborg, en av hans nära vänner och samordnare för mötet svarade.

- Hej August, jag ser att det är du. Vad har hänt? Allt väl hoppas jag?

- Allt är okej, svarade Strindberg, det har hänt en del, så jag blir försenad. Ni får börja utan mig. Jag berättar mer sen. Kanske om en timme eller så.

Han stängde av telefonen utan att invänta svar och gick bort mot Karen, som redan stod vid kyrkogårdsgrinden.

Det var en ljuvlig sensommardag med mättade dofter från den gamla prästgårdens kryddträdgård alldeles intill. Ett svagt knastrande ljud från deras fotsteg på singeln längs gångarna ackompanjerades av koltrastsång och olika slags finkkvitter från hagtorns- och bokhäckar.

Ingen människa syntes till utom en trädgårdsarbetare med rullebör långt borta vid sydvästra kyrkogårdsgränsen. En stilla frid rådde här, väl lämpad för allvarliga samtal. Efter ett par minuters laddad tystnad, sa Karen:

- Du frågade vem jag var och det är en berättigad fråga. Som du har förstått, är jag inte ett Jehovas Vittne, men jag hade mina skäl att dölja min rätta identitet. Jag ber om ursäkt för det. Men först vill jag veta vem du själv är.

- Det kan jag inte säga just nu, svarade Strindberg.

- Men du är tydligen en viktig person, med tanke på det du råkade ut för, fortsatte Karen.

Du nämnde Högkvarteret och du kallade typerna här för de blå bödlarna och att de ingick i en inofficiell dödspatrull. Det måste betyda nåt. En enkel slutledning blir ju att de ser dig som en politisk motståndare, Annars hade inte Högkvarteret varit inkopplat. Stämmer det?

- Ja, det är en korrekt slutledning, svarade Strindberg kort.

"Strindberg tittade bort mot bilen på andra sidan muren. Han förstod precis vad Karen menade, skakade på huvudet och gick några steg av och an på grusgången.