Florence Nightingale var inte bara en självuppoffrande sjuksköterska. Hon var också en stridbar feminist och en radikal befrielseteolog långt innan ordet uppfanns.

Upptäckten att Florence Nightingale inte bara är "Damen med lampan" har ännu inte nått Florence Nightingale Museum vid St Thomas Hospital i London. Myten om överklasskvinnan som offrade sig själv för att vårda sjuka och sårade är gjuten i gips: En ömt framåtlutande gestalt lyser med sin lampa för kirurgen som amputerar en soldats ben. Nightingale kom till Krim 1854 på uppdrag av krigsministern. Hon var befälhavare över den första sjukvårdsinsats där kvinnor - som inte är nunnor - ingått i en militärkrigsorganisation. Hon kom till fältsjukhuset vid Bosporen och hennes kunskap om sjukvård omsattes omedelbart i praktik. Dödsfallen bland soldaterna - de flesta dog av bakterier, inte av kulor - reducerades markant. I museet är jag benägen att tro på sannsagan om den bleka skönheten som i söderns svarta nätter vakade över plågade och döende unga killar, svävande liksom en Tröstens ängel över den obeskrivliga misären där stanken var outhärdlig, ohyran tam och generalerna ursinnigt fientliga över Nightingales intrång i den manligaste av världar.
I direkt kontrast till de romantiserade familjebilderna fångas mitt intresse av ett citat: "Inget går upp mot tyranniet i en finare engelsk familj" och jag hävdar: För att slippa sin familj föredrog hon krigets helvete. Det finns sanning i detta. På sin trettioårsdag 1850 tog hon emot Guds kallelse att vara "a saviour". Hon avlade löften om lydnad och kyskhet. Tiden gick. Inget hände. Kristi leda fram till den dagen hans uppdrag började måste ha varit outhärdlig! Hon befann sig i själens mörka natt. Varför dröjde Gud med att sätta hennes mission i världen? Som ett hån presenterades hon i stället för hovet. När hon
hungrade som mest erbjöds hon stenar att äta. Orsaken till hennes djupa depression var familjens diktatoriska Nej!
till hennes önskan att verka i världen. "Hela Kristi liv var ett krig mot familjen", skriver hon långt senare i essän "The Family". Men hon led också av sin omöjliga kärlek till Richard Monckton Milnes, poet och reformator vars frieri hon fick avvisa för att den stod i vägen för kallelsen. Under hela sitt liv kastades hennes själ mellan apoteos och nedstörtning. Men ett tvivlade hon aldrig på. Att hon var utvald av Gud. Att vara en frälsare. Nightingales medvetenhet om sin messianska
kallelse är nödvändig för förståelsen av både hennes författarskap och engagemanget i sociala reformer. "När jag för många år sedan planerade för framtiden var min tanke aldrig att bygga upp ett sjukhus, utan att bygga en religion."

Det svåra året 1851 skrev hon "Cassandra". Denna feministiska stridsskrift är en frustrerad kvinnas skrik rakt ut i världen.
Nightingale höll på att dö en död långt värre än den kroppsliga. Bokens Cassandra genomgår tankedöd genom svält; hennes passion, intellekt, önskan efter moralisk aktivitet kvävs av traditionens krav på underkastelse. Florence såg sig själv som Cassandra, rösten som ropade: "Bereden väg för Herran", skriver Val Webb i boken "The Making of a Radical Theologian". Cassandra som senare ingick i boken "Suggestions for Thought" beundrades av John Stuart Mill som i "Förtrycket av
kvinnorna" från 1869 skrev för jämställdhet mellan könen. "Suggestions for Thought" är Florence Nightingales stora teologiska verk, hennes egen teodicé där hon utvecklar sin radikala teologi. Eller heterodoxi. Hon är långt djärvare än befrielseteologerna på 1960-talet. De ville reformera kyrkan. Nightingale ville skapa en ny religion. Den protestantiska kyrkan var som en mor som inte ingriper, den katolska som en mor som ingriper för mycket. Florence Nightingales teologi är inte abstrakt. Att försöka finna bevis för Guds existens är tröttsamt och meningslöst. I synnerhet när det
finns så mycket att göra. Kristi identifikation med de sjuka, svaga och förtryckta visade att inom människan finns en kraft, en förmåga att fullborda Guds skapelse. Detta skulle ske med radikala politiska, strukturella förändringar i samhället. Gud talade inte i tungor. Guds språk var statistiken. Med statistikens klara språk uppenbarade Gud för människorna att kyrkan höll de besuttna i välstånd och att de sociala bidragen höll de fattiga och arbetslösa i förlamning, misär och okunskap. Orättvisorna, inte Gud, skapade fattigdom, sjukdom och moralisk död. Hon försökte förstå dess orsaker genom socioekonomiska analyser. Och hon genomförde sina reformer med hjälp av inflytelserika personer inom den politiska eliten.

Hennes Bibelkritik är provocerande och knivskarp. Hon ville befria människorna från kyrkans förlamande dogmer om Kristi inkarnation och uppståndelse. Kristus var en i raden av alla frälsare som har varit och som skall komma. Hon trodde inte på mirakel. "Det finns ingen himmel om inte vi skapar den." Förlåtelsen och Försoningen förkastade hon.
Förlåtelse för vad? För att Gud skapade människan ofullkomlig? Är Bibeln Guds ord? Berättelsen om Balaams åsna är till för åsnor och den om Bathsheba för bathshebor. Bilden av Gud som tyrann är för tyranner. Vilken tur för människorna att Kristus kom och befriade dem från denne mördare till Gud. Gud skapade människan inte för att underkasta sig
olika institutioners krav på lojalitet utan med makt och myndighet att fullborda skapelsen. Nightingale var inte unik i sin strävan till ett rättvist sekulariserat samhälle. Kyrkans auktoritet ifrågasattes inte minst efter Darwins upptäckt att blodbad krävdes för arternas överlevnad. Unitarismens krav på "deeds, not creeds" (handling, inte tro) var hon uppvuxen med. Hon läste Comte, Platon, Savonarola och evangelisten Johannes. Det existentialistiska evangeliet skrivet i ett
evigt nu: uppståndelsen från de döda äger rum här och nu. Hon litade på vetenskapen och förnuftet, men hon släppte aldrig tron på nödvändigheten av transcendens i allt mänskligt företagande. Hennes läromästare var Kristus: "Jag tror ibland det är döden, inte uppståndelsen som är det verkligt stärkande trösterika - att den mänskliga naturen kunde höja sig ända dit visar att den är gudomlig." "Suggestions for Thought" riktar sig till den förtryckta arbetarklassen
som befann sig i gapet mellan den nya tidens ateistiska idéer och gamla
religiösa föreställningar om den av Gud givna hierarkiska ordningen. Nightingale var en befrielseteolog långt innan begreppet fanns. Gud är liberal, skrev hon.

Nightingale visste att befrielsen måste börja där förtrycket av individen började. I familjen. Hennes kommentar till det femte budet, befallningen att hedra far och mor för att leva länge i det land Herren din Gud ger dig innehåller tre misstag: "vi kan bara ära det som äras bör; för det andra har sonlig vördnad inget att göra med ett långt liv; för det tredje gav Herren dem inte landet - de tog det." Nightingales essä "The Family" som publicerades i Fraser's Magazine 1870 är en förödande kritik av familjen: "Man säger att Gud skapar familjen, och det är verkligen sant", men "Gud har också skapat
handlingskraft, längtan efter självförverkligande hos varje man och kvinna, längtan efter en fri karriär i enlighet med hans eller hennes förmåga, om de inte stympas, och längtan efter oberoende och självförverkligande. Familjen plundrar individens drömmar och visioner, mördar dem, genom kvävning inom hemmets trygga murar." Som själasörjare dyker jag ofta djupt ner i den svenska familjens ljusskygga vrår och kan bara fälla en tår över doktrinen om den
individuella friheten; den enskilda individen har lika lite betydelse i denna den minsta av sfärer som en medborgare i ett totalitärt styrt land där idén om det kollektiva himmelriket på jorden köps till priset av individualitetens utplånande. Också för en familj i Mölle kan en låst badrumsdörr uppfattas som en personlig förolämpning. Vänskap mellan en man och en kvinna är det sanna äktenskapet. Det fann Nightingale i Benjamin Jowett, Platonexpert, präst, liberalteolog - men
en smula räddhågsen, enligt henne. Efter en kontroversiell bok, "Essays and Reviews", blev han anklagad för kätteri och slutade skriva om teologi. Han flydde, tyckte hon, in i idealens lugna regioner medan hon vadade i arbete för reformer. Hur skulle det gå för skolan, för folkhälsan, de fattiga, de prostituerade, arméns sanitära förhållanden, de fattiga bönderna i Indien om hon inte tänkte på att förkroppsliga idealen i politiken? Deras vänskap började när Jowett läste manuset
till "Suggestions for Thought". Som teolog, om än en liberal sådan, måste Jowett ha tappat andan över Nightingales krav på moratorium av begreppet Gud och hennes påstående att nästa Kristus kan bli en kvinna. Jowett behövde några månader innan han kunde samla sig och reagera. Han föreslår att hon minskar det vanvårdande sättet att uttrycka sig.
Hennes kristna Cassandra är för personlig, för självbiografisk, för vild, hon hade inte allmängiltigt värde. Han erbjöd sig att hjälpa med redigering. Nightingales och Jowetts andliga äktenskap varade i trettio år. Han brukade ge henne nattvarden, trösta henne när hon föll i sin själs mörka nätter, det gjorde hon ofta. Hon hjälpte honom med Platonöversättningarna, skrev predikningar åt honom och introducerade mystikerna för honom.

Florence Nightingale var en myt redan under sin livstid. I en inspelning från 1890 säger hon: "I framtiden kommer jag bara att vara ett namn." Hon fick rätt. I alla fall fram till 2001, då utgivningen av hennes samlade verk inleddes och ett geni föddes till världen 181 år efter Florence Nightingales födelse. Till hösten kommer Åsa Moberg med boken: "Hon var ingen Florence Nightingale - Människan bakom myten." "Patriarkatet har kidnappat bilden av henne", skriver hon. Ja, och teologerna har förbigått henne med total tystnad.


Stoika Hristova

Eros & Gud

Jag saknade Gud i DN:s artikelserie ”På jakt efter det perfekta knullet.” I sin brist på metafysik, kunde den lika gärna haft rubriken: ”Jag knullar. Alltså finns jag till.”

Själv vill jag ha  mer än en orgasm  utropar jag, jag vill bli besegrad av Eros! Den moderna människan har dödat Eros. Jag vill återuppväcka honom. Ur   bokhyllan plockar  jag därför fram en hög med böcker: Platons ”Symposion”, Nikos Kazantzakis ”Den sista frestelsen”, Søren Kierkegaards ”In vino veritas”... Jag läser R M Rilkes elegier om det  ”andlösa tumultet”, Sapphos ”Hör min bön, odödliga Aphrodite”, en intervju med Marianne Fredriksson i Månadsjournalen om hennes bok  ”enligt Maria Magdalena”.

Artikelserien avslöjade den narcissistiska människans omättliga ömhetsbehov och hennes  oförmåga att själv ge något mer än en orgasm. Hon älskar med inåtvända ögon. Den andre finns där förvisso men utan ansikte, anonym. Sexualiteten  har reducerats till en teknisk ritual med vars kraft hon besvärjer fram sin  egen identitet,  sin  egenattraktionsförmåga och bevisar sitt eget människovärde. Den tvångsmässiga sexuella jakten har förvandlats till en flykt från denerotiska lidelsen.  Ty ingenting förmår rasera den egna spegelbilden, inom vars guldram den självupptagna  människan har stuvat in sig själv så ödesdigert, som den erotiska passionen. Eros är brutal. Eros krossar spegeln. Eros demaskerar. Frågar inte om lov. Eros vill förening med den andre. Eros vill nå djupare än sjutton eller tjugosju centimeter. Eros rycker bort det sista övervägandet och knuffar en i avgrunden. Eros kräver det egna jagets död.

Min egen erfarenhet av Eros skiljer sig inte nämnvärt  från min upplevelse av Gud; Samma  bävan att säga ja! ,  samma maktlöshet och meningslösa sprattlande, samma övertygelse att dessa två bokstäver  är på liv och död, samma skälvning. Också Gud suger åt sig allt ljus med sin gravitation.  Också Gud är det svarta roterande hålet  som drar tiden och rummet med sig; ingen vet varför, kanske av vilja kanske av nödvändighet. Och jag är strålen som en gång passerade förbi detta svarta hål och  sögs in;  livet slets ur min  kropp och löpte amok och jag dog. På håll såg det dock ut som om jag böjdes ner mot marken, men egentligen var det själva rummet och tiden som krökte sig på grund av det svarta hålets enorma dragningskraft.

Eros eller Gud?  Samma  Längtan och samma Åtrå följer dem båda. Två skäror av en och  samma måne. Och människan vill inget hellre än att kördas, samtidigt som hon fruktar hugget och fallet. Gud saknas inte i Niko Kazantzakis bok, men frånsett de surrealistiska skildringarna  av Jesu frestelser i öknen, korsfästelsen och samlaget, skrivna som under en LSD tripp är boken hopplöst föråldrad inte minst  i de fasta föreställningar om vad en kvinna och vad en man är. Kazantzakis  försöker  få ihop människans - det är mannens -  motstridiga drifter, hennes längtan bort utöver sig själv och hennes skräck för att upplösas i atomer;  han låter  Jesus, Guds son,  efter fyra hundra sidors utdragen kamp,  ligga med Maria
Magdalena. Alltså, Jesus var   människa och vägen till himmelriket gick uppför Maria Magdalenas insida av låren.

Liksom Kazantzakis på femtiotalet skildrar Fredriksson  i sin bok de bådas kärleksmöte. I intervjun säger hon att samlaget var nödvändigt. Det visar att  Jesus var sann människa.  Märkligt! Själv är jag troende kristen men  aldrig har jag tvivlat på det faktum att Jesus var en människa.  Mitt problem är Kristus. Hans gudomlighet. Offermystiken. Att glömma sig själv, att vända blicken mot den älskade.

Det är mer upphetsande att läsa om Jesus och Maria från Magdala i evangelierna.  Tänk att få vara i Maria Magdalenas kläder. O att ge sig hän som hon gjorde när hon  stod utanför Simons hus med en alabasterflaska fylld med dyrbar nardus, och bävade inför valet eller nödvändigheten att kliva över avgrundens tröskel  eller fly långt bort rån Betania, nej stanna, bryta alabasterflaskan,  böja sig ner och falla framför Jesu  fötter, väta dem med  tårar, kyssa dem och smörja dem med smörjelsen. Om hon sedan med sitt långa hår torkade även hans säd är ganska ovidkommande.

                                                                  Stoika Hristova
(Krönikan publicerad i D.N.)

OCH Södern fortsätter att ropa:

Danaë, Kom!

Jag vet. Jag måste bryta upp, nu med en gång fly bort från överdådet, bort från Skånes feta slätter; när plogen vänder mullen, glänser den som svart smör, traktorn drar i sakta mak och måsarna glider efter den i en lång skir brudslöja.

Skön är hungern. Asketen lockar. Fast jag vet, v e t! att asketism slår ofta i sin motsats även om frosseri inte heller är min hemsynd. Efter sju år i klostertillvaro drömde jag natt och dag överdådiga drömmar om fester, champagne och Bob Dylan. Alltför ren luft alltför länge vid Öresunds strand gjorde mig sjuk av längtan efter tunnelbanor, New York, cigarettrök, svett och spritångor. Ja, jag vet också att om man vistas i Hades en tid kan ett skevt leende locka en ur skuggorna. Även Kristus frestades efter sina fyrtio nätter i öknen. Hela världens härlighet uppenbarade sig inför hans ansikte och ropade: Kom och tag mig. Jag är din! Om det var Gud eller Djävulen som stod för frestelsen bråkar de lärda om. För mig finns det ingen motsättning mellan dessa två längre men en sak är jag viss om: att vid svår hunger kan stenar se ut som bröd och män som fallosar.

Skönt är avståndet som vrider mina blickar åt Södern. En längtan till återkomsten, kapitulationen, till begynnelsen, till stoftet, till sammansmältningen av motsatserna, till syntesen av sju spruckna språk och summan av nio gudar, till en aldrig stillad hunger - åh, jag är hungrig, så hungrig! - jag måste fly bort från denna mättnad, men till skillnad från poetens längtan bort, bort och glömma allting här, vill jag inte glömma någonting här. Jag vill, vill, vill leva just här på jorden, vill jag? Vill jag? Det vete fan förresten, jag vill nog snart, snarast möjligt, nu med en gång till Södern, om än bara för att dö där, men helst vill jag dit för att leva, leva en dag, leva en enda dag med en självklarhet som aldrig infunnit sig här i norr i detta ständigt på nytt nya landet, hur jag än har velat och ansträngt mig och sålt mor och far, och bror, och bror, sålt allt för att vara fri. Och blev en fånge hos Mättnaden och fick slöa ögon. Jag vill vara fri, fri, fri, från utmattningen, apatin och likgiltigheten.

Södern ropar:

Danaë, tag ditt liv och gå ! Vänd dig inte om! Lämna ditt viloaltare, guldkorset, bibeln på det främmande språket, ditt hus vid havet, dina pärlor, din YSL kavaj, dina pashminasjalar, slit av dig alla attribut som skenbart ger din kropp påtaglighet, släng din gräsklippare, o ja, den förbannade gräsklipparen och kom!

Södern sjunger:

Skön är längtan efter Pelisters karga kratrar och den tunna luften, där sikten är klar och blicken skärps och kroppen tvingas sacka efter, sakta ner, stanna ett tag, vila och invänta själen.

Men jag vill ha min Beautybox, min Macintosh, De Profundis by Oscar Wilde on Handmade Paper, Kierkegaard, Rimbaud, Rilke, Strindberg, Dante, min CD, mina skivor, mina mediciner, försvarets hudsalva, linfröolja, några backar Ramlösa, trosskydd, Zoégas Skånerost... Och alla de döda som jag har släpat hit och alla dem med främmande namn som jag har rört vid och älskat här och livet, ja också livet som följer sin egen obegripliga lag mig förutan, vill jag ha med, livet klämt under min vänstra arm vill jag ta med i ett exodus till fots över ett fruset hav utan vila ända fram till Sassnitz, utan rast ända fram till Pelisters tvillingtoppar. Och sedan fortsätta barfota söderut för jag vill inte dö förrän jag har plockat en ros på Pierias fält. Inte dö, förrän jag har plockat en enda ros på Pierias fält. Oh Sappho ty inte heller jag vill irra i Hades hus och sväva namnlös omkring, endast en tom skugga i skuggors krets.