Ny sida 2

Utdrag ur boken "Kommunalnämndens studieresa till Hamburgs glädjekvarter".

Vem uppfann den luade ålen?

Det var höst, och ålmörkret hade inträtt, en tid som folket på Sandstrands läge gärna talade om med värme i rösten. Allt vanligt fiske upphörde under några dagar, ty ingen fiskare hade varken ork eller lust att idka sin näring nu var det istället tid för de dagliga ålgillena, som skulle avlösa varandra.
Som regel intogs "sammanträdesmiddagen" på Gästis, men varje år vid ålatiden bröts traditionen, eftersom ledamöterna gärna önskade få vara med om ett riktigt ålagille i fiskaren Alberts bod.
De flesta fiskebodarna på det lilla fiskeläget blev vid ålatiden i all hast ändrade till vad som närmast kan betraktas som mat- och utskänkningsställen. Dit inbjöds släkt, vänner och bekanta från när och fjärran. Det räckte inte med att fiskaren anordnade ett gille, nej det kunde bli flera varje säsong. Det gällde att ha bastanta magar för att klara av den feta maten. Deltagarna var väl vanda vid ålagillen sedan många år tillbaka. De neutraliserade de feta måltiderna genom att dricka rikligt med hemgjord bäsk. Malörten växte vilt på vissa ställen utmed kusten, och det var just den växten som ålabordets ädla dryck blev kryddad med.

När det sedan gällde spriten till ålagillena, inköpte hela fiskelägets befolkning denna från sjukskrivne Erik Jönsson, som levererade i femlitersdunkar. Försäljningen fick numera ske på ett mera hemlighetsfullt sätt än tidigare. Han var angelägen om att gynna sina tidigare kunder, men var samtidigt väldigt försiktig, så att han inte än en gång hamnade hos tingsrätten. Egentligen tyckte han inte om att vara sjukskriven, men det fanns inga andra alternativ än att utföra tyngre arbeten. Denna inställning var orsaken till att han blev hembrännare.

Ett tidigare år hade fjärdingsmannen i sin tjänst fått göra ett tillslag hos Jönsson. Det hade skett strax före ålamörkret, vilket var till stor förargelse för alla på fiskeläget. De som inte i god tid försett sig med hans produkter hade fått köpa spriten på Systembolaget. När Erik Jönssons namn fördes på tal, slog alltid häradsdomaren dövörat till och framhöll på sitt myndiga sätt, att ingen skulle påstå något som han inte kunde stå för och nämnde tingsrättens dom. Någon tog upp ett annat samtalsämne för att inte irritera häradsdomaren.
Albert hade sedan länge sin fiskebod stående längst ut på vågbrytaren närmast hamnpiren. Där brukade fiskarna samlas vid dåligt väder för att resonera om ett och annat. Sin vana trogen stod de alltid i skydd för blåsten. Runt fiskeboden växte malörten hög och frodig. Någon påstod att det berodde på att de under sina samtal brukade dricka malörtsbrännvin. När brännvinet innehållit för många malörtsblommor till följd av en alltför snabb och dåligt utförd filtrering, spottades blommorna ut tillsammans med snuset. Denna unika och från växtriket tidigare obekanta blandning gjorde det möjligt att skapa den rikliga malörtsväxtligheten.

För att återknyta till ålagillenas läckerheter, som ålasoppan, den kokta, stekta och halmade ålen, så tillredde fiskarehustrurna dessa rätter hemma i sina kök, medan den rökta ålen som regel inköptes hos en välkänd firma i Kåseberga. När det sedan gällde specialanrättningen den luade ålen så hade "Agda Tvätterska" sedan årtionden tillbaka luat ål i sitt brygghus. Det fanns ingen fiskare som inte hade anlitat henne. De flesta påstod inlevelsefullt, att det inte fanns någon som kunde mäta sig med "hennes lueholl" som var det bästa på flera mils omkrets.
För den läsare som inte känner till uttrycket "lueholl" må nämnas, att det är ett hål som sitter i skorstenen mellan eldstaden och rökgången. Vem som först tillredde anrättningen är för alla höljt i dunkel, men vissa påstår sig dock veta. En släkting till Albert, som låg i Lund några år och som inte lyckades avlägga någon examen men som sedan dess gått iklädd mörk kostym, vit skjorta och slips, påstod på ett ålagille att "luandet" är en sed från medeltiden.
Fjärdingsmannen hade tidigare hört den teorin, men den är felaktig, påstod han. Nej, istället var det en fiskhandlare från Simrishamn, som en gång i tiden obetänkt lagt en rå ål i "luehollet." Dagen efter hade hustrun funnit ålen och trott att den var rökt. Hon hade ätit en bit och blivit förtjust i smaken. Sedan de kommit underfund med hur tillredningen skett, introducerade företaget den nya maträtten på marknaden.
Studentens uppgift höll fjärdingsmannen inte mycket för och sade: "Förresten vad vet dom om ål i Lund?"