Det blev allt svårare att särskilja våra identiteter. Utan att vi kunde förhindra det tvingades våra tankar in i gemensamma banor och vi uppfattade oss som ett enda väsen styrt av "Något", Minnet av Kristina fanns kvar som en dallring av förväntan och när vi med stor ansträngning frammanade projektionen av beröring kände vi våra kroppars individuella gestalter