Skånska Dagbladet har rubriken: Konst av högsta karat på Konsthallen:

                                            "Schysst att du orkar, Allan Friis"

 

Rosengård, stadsdelen som redan som nybyggd blev en symbol för 60-talets misslyckade massbostadsbyggande, är motivet för konstnären Allan Friis' utställning på Konsthallen som pågår samtidigt med fotoutställningen och utställningen av Ann - Margret Dahlquist-Ljungberg.

Rosengård är en medveten kommersiell spekulation i de utslagnas, gamlas och ensammas bostadssituation vill Allan Friis visa med sina mycket suggestiva jättelika tuschplanscher.

I hans bilder ser vi motiv så vardagliga att vi förmodligen behöver en sån här pekpinne för att reagera på dem. Men Friis' pekpinnar är effektiva och stämmer minst sagt till eftertanke. Bilderna är som sagt vardagsmotiv men så på kornet träffande att man ryser. Många av dem är från snabbköpskassor och Konsumbutiker. Trötta mödrar med griniga barn i tröstlös väntan i kön kontrasteras mor den hångrinande devisen på Domuspåsen: "Konsumentägt". Den solkiga EPA-baren får som relief EPA-kedjans frejdiga affisch "Idag flaggar vi för Kungen i hela landet". En polis går sin rond utanför baren…

Allan Friis' konst är en medvetet politisk konst och ett tungt vägande inlägg i debatten om vår boendemiljö och för den delen hela vår samhällsform och ekonomiska system.

Hans bilder är inte "vackra" i den klassiska meningen, en om man anser att konst i första hand är till för att engagera, uppröra och få åskådaren att reagera, så är Alla Friis' utställning "Människor i Rosengård" konst av högsta karat.

Man instämmer till fullo med den anonyma kommentar i den "gästbok" som ligger framme på utställningen: "Schysst att du orkar!!!"

Jonas Harrie

 

 

                                            Arbetet har rubriken: Malmös dåliga samvete.

 

"Rosengård" - Malmös dåliga samvete. Betonghelvetet med sin våldspornografi, främlingskap, rashat och ensamhet har under åren dokumenterats på olika sätt. Av invånarna själva, av psykologer, sociologer, poliser, socialvårdare - och av raggare och nynazister,

Frågan är emellertid om inte konstnären Allan Friis med sin utställning på Malmö Konsthall "Människor i Rosengård" förmedlar den hårdaste kritiken av förorten Rosengård.

!8 tuschmålningar i storformat i en rå och brutal realism som skrämmer med sina våldsamma, anklagande och pockande motiv. Motiv med ensamma desillusionerade människor i vardagsmiljöer: "Stormarknad - "Köpcentrum" - "Konsumentägt" - "Lönspara hos oss" …osv.

14 av målningarna hämtade Friis motiv under några sommardagar 1976 i Rosengård. 4 retrospektiva bilder från 1974 ger en kuslig accent åt utställningen. Som t.ex. "Miljöns inverkan på individen".

Där ser man våldspornografins idol, den själlöse hårdingen med stenansikte och is i magen. I bakgrunden ett annat anonymt getto. Därifrån kommer barnet med mord i blicken och kniv i handen krypande fram mot sin idol.

Där finns också bilden "Frihet att välja". Ett frågetecken. De utslagna fyllegubbarna på en kall och hård trappa - utanför samhället. Och ett nu högst aktuellt motiv, med tanke på terroristerna i Tyskland: "En kula i nacken på vettvillingarna".

Vad vill Friis med sina rosengårdsbilder?

Främst är de en protest mot kapitalisternas kommersiella utsugning och styrning av människors existensvillkor.

Han vill visa en miljö där människor görs till passiva konsumtionsvarelser som lever anonymt; och i ett främlingskap där enda kontakten ges vid lotteristånden eller i bingohallarna.

Han har lyckats skrämmande väl.

Ändå är inte allt negativism - det finns, trots allt, en mänsklig värdighet i Rosengård. En värdighet som Friis låter glimta till i bilderna: "Vi kräver inflytande" - "Tänk på att vi sitter i samman båt".

Något av detta har börjat realiseras i Rosengård, men det räcker inte. Det behövs mer av den frätande kritik som just nu visas på konsthallen.

ANNY SKÅNING