Därför är man tacksam att Dag Lennartsson, släkting till Astrid och med rötterna i Vimmerby, samlat uppgifter och berättelser om den miljö som blev grogrunden för Astrid Lindgrens författarskap. Sköna bilder från landskapet och foton från släktträffar där Astrid står arm i arm med kusinerna – i hennes ungdom hade man ju oräkneliga släktingar. Mostrar och fastrar, morbröder och ingifta. Och kusiner.

Mest intresserar de porträtt Dag Lennartsson ger av Astrids syskon, Gunnar, Stina och Ingegerd, alla tre med orden i sin makt. Visst var Astrid kvick och slagfärdig, men någon så rolig person som Ingegerd tror jag aldrig jag mött. Varifrån kom egentligen det vildtoringska, den frifräsiga och stolliga ådran hos Astrid – som uppenbart också fanns hos syskonen?

I bakgrunden tornar alla dessa stabila bönder och kyrkvärdar upp sig i bilder och berättelser. Och dessa kvinnor som mitt i allt oändligt stök tog sig tid att sjunga läsarsånger. På ålderdomen blev Astrid som en av dem. Mitt i sitt slit för att vaka över att inte hennes diktvärld exploaterades intill förbannelse. Men Astrid Lindgrenvärlden i Vimmerby blev något bra. Hon såg den som den naturliga konkretiseringen av hennes diktning.

Jag tycker om Lennartssons bok för att den skänker lust att ta sig till trakten – besöka kyrkan i Pelarne, vandra i Vimmerby, mumsa blanka körsbär. Recepten på palt och kroppkakor läser jag med skräckslagen vördnad. Men jag vet att det är gott. Och jag vet att kallt fläsk var Astrid favoriträtt.

Vivi Edström

Professor i litteraturvetenskap