Analia Segal – omvandlingar av det arkitektoniska rummet

Analia Segal, en välkänd New York-baserad konstnär, ursprungligen från Argentina, ställer ut på Galleri Tapper-Popermajer i Teckomatorp

"En vägg är platsen där den mänskliga kroppen beblandas med sin omgivning. Det är arenan där sensualitet och rationalism samexisterar. Utställningens installationer utforskar relationen mellan kroppen och våra omedelbara omgivningar. Genom att manipulera ytan på en vägg eller kakelplattor, transformerar jag det arkitektoniska rummet till en plats för utforskning. Den köttiga kvalitet som erhålls som ett resultat av denna interaktion förstärker kontrasten mellan kroppens tillfällighet och arkitekturens varaktighet. De små ändringarna i de arkitektoniska förutsättningarna provocerar och utmanar våra perceptuella möjligheter. Vi omvandlar platserna vi befinner oss i alltmedan vi transformeras av dom; de blir våra grottor, rum för uppenbarelser. Jag tror viljan kan försvåra vår perception.

Citat: "...Dess inre stridighet gör blickfältet till kuperad terräng. På grund av att färgerna dyker upp som ur osynliga diken, tränger sig förbi eller genom varandra för att komma till ytan, får blicken inte fäste. Färgmultipliciteten, en inre brokighet, har sin rörlighet i tendensen till genomsläpplighet. Även opaka färger, t ex. det vita, framträder som en självuttunnande process som är multifärgens kamp för att synas i sitt försvinnande. Denna kamp finns i alla färgfälten, och förklarar varför man tycker att det är samma sak hela tiden i de olika kompositionsenheterna: sättet på vilket färgen existerar är överallt detsamma, även om det tar sig olika uttryck.

Men färgen besjälas av den här inre rörligheten på ett ännu djupare plan. Den syns som en liten rand som följer konturerna av de omålade fläckar som horisontellt sträcker sig genom de vertikalt applicerade färglagren. Där finns den absoluta visuella sömnlösheten som en len, nästan transparant aura mellan färgen och glasets blästring. När oljefärgen torkar drar den nämligen ihop sig, och lämnar ett tunt spår av olja utan pigment efter sig. Färgens försvinnande blir synligt av egen kraft. Den är blickens eget spår och framtid som blickfält. Där, mellan färg och underlag, finns sömnlösheten i måleri. Den tecknar en glatt rand som varken tillhör färgen eller underlaget, utan är en rent yttre relation: sömlösheten som blir färg, blir underlag, dvs. som är måleriets inre rörlighet."

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är doktorand i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Han skriver just nu på ett arbetet om Nietzsches metafilosofi. Han har även översatt konstteoretiska texter av av G. Agamben, Schelling och Lacoue-Labarthe samt skrivit katalogtexter.

Citat: "...Vad som dock är viktigt i Fribergs partikulariserande är att det inte bara synliggör möjligheten för en undersökning, utan också för ett begär av objektet. Därmed inte sagt att partikulariseringen konstituerar begäret i sig, utan i det här fallet, dess riktning. Genom att fokusera på hur individualitet förutsätter en anpassning till normaliserade myter om styrka, trygghet och ursprunglig skillnad synliggörs också dess motsatser – svaghet, osäkerhet och tillfällig skillnad. Det är först då vi kan se att något intressant händer när undersökningen och kritiken sätts i relation till frågan om begäret. För vad alla dessa praktiker förutsätter är en gräns mellan Friberg och sitt intresseområde, män. Gränsen möjliggör i det här avseendet att begäret riktas mot män och utan det förefaller utställningen lealös. Kritiken och undersökningen får nu liv, och kan inte reduceras ner till förkläde för begäret. Friberg tycks ju gilla killar som anpassar sig. Därmed blottas ett stort problem, rörande begärets relation till kritikens och undersökningens förutsättningar, som långt överskrider Fribergs projekt. Avgör själv om hon är patriarkatets medbrottsling eller inte."

"Citat: "....visar han två verk som låter måleriet göra fysiska ingrepp i rummet. Hans tilltag avslöjar visserligen ingenting om rummet i sig men väl om vad som kan åstadkommas med färgens hjälp. I det ena fallet har den närmast förtingligats. I det andra har den omvandlats till ljusfenomen.
    Därmed lyfter" han "fram ljuset som en av färgens beståndsdelar och går en väg motsatt de konstnärer som använder ljuset att ringa in och utnyttja dess spektrum av färger. Med sitt enkla men effektfulla utsnitt i väggen visar han också hur han arbetar vidare i minimalismens spår...."

Citat: "Att se och betrakta är givetvis något som ligger implicit i hela konstupplevelsen. Utställningen (dys)function riktar sig mot en publik som är beredd att se och som samtidigt vågar ifrågasätta sitt seende.
Därmed inte sagt att utställningen skulle behandla idén om en ren fenomenologi - för att vara en utställning som betonar visualitet finns det förvånansvärt många inslag som synes (sic) arbeta med långt fler förutsättningar än de rent perceptuella. (dys)function behandlar frågor kring vår perceptionsprocess, hur vi identifierar vår omvärld och hur kommunikation kan fungera ickespråkligt i betydelsen ickeverbalt och ej heller textbaserat, och istället utgå från något som betraktare kan igenkänna och identifiera som bild. (dys)function indikerar att en visuell strategi är ett konstnärligt språk som förgrenar sig, som inte undandrar sig vidare läsningar, som förmår skapa oväntade infallsvinklar och som i sin tur tvingar betraktaren att ta förnyad ställning i sitt betraktande av omvärlden." (Understrykningen är gjord av Kulturbrons redaktion)

Isolarion
Sophie Tottie
26.02 2005-15.05 2005

Citat: "Isolarion sysslar med det lösryckta, det stundom chockartade och svårbeskrivliga - det som befinner sig i ett limbo mellan högljudda rubriker och frånvarande rapportering, det man protesterar mot i banderoller, men som egentligen saknar klädsel i ord och bild. "Isolarion" kallades de 1400-talskartor som detaljerat beskrev specifika områden, men som inte erbjöd någon klargörande översikt om hur platserna förhöll sig till varandra på jordens yta. Sophie Tottie använder begreppet som titel på ett pågående arbete som visas för första gången på Lunds konsthall. Utställningen presenterar en rad bilder som existerar såväl isolerat som vid sidan om varandra i en nätverksliknande teckning. Teckningen är uppbyggd av text och bild och genomkorsar rummen vertikalt och horisontalt i enlighet med osynliga positionsbestämningssystem.

Sanningskommissioner utgör ett av de ämnen som behandlas i Totties textteckningar. Dessa kontroversiella och svårdefinierbara inrättningar sätts samman för att hantera en samtidshistoria full av lögner, förnekanden och hart när outsägliga minnen. De konfronterar ofta fortfarande farliga sanningar som många makthavare vägrar att erkänna. Sanningskommissioner synliggör sammanhang som inte sällan uppstår genom extrema ideologiska synsätt och diskuterar hur gamla strukturer som militärväsende, lagstiftning och ekonomi måste plockas isär och sättas samman igen. Mot slutet av en kommissions uppdrag är det möjligt att ett lands historia fortfarande är oklar och ett antal frågor ännu återstår att lösa. Likväl försöker kommissionen inte bara hantera frågor som rör hur man bygger upp en marknadsekonomi, skriver en författning eller återupprättar lagen, utan utreder också hur man kan komma tillrätta med ett besvärligt förflutet som exempelvis i Uganda, Nepal, Tyskland, Guatemala, Sydafrika, Australien eller USA.

Utställningen "Isolarion" riktar uppmärksamheten mindre mot nationen (och navigationen) än narrationen - mot berättelsen och skilda perspektiv på katastrofen och den till synes ogenomträngliga ytan. Det handlar inte om att skapa ett fysiskt orienteringssystem, utan om att visualisera det som ständigt glider undan och återvänder till i det outsägligas domäner."

Dessa pretentiösa texter ska ställas i relation till utställningarnas "bildmässiga" torftighet, oöverskådlighet och kryptiska utsagor (Kommentar av Redaktionen)