– Nu vet jaaa! Sa denna någon. Vi tar å cyklar till Oxie!

– Jaaa… det gör vi! Svarade nästan alla samtidigt. Ja, nästan alla, utom jag, denna gång.

– Näää! De kan änte jaa… För ja har ingen cykel. De e hull på slangen!

Jag pekade på min cykel som stod i ett hörn på gården och såg alldeles övergiven ut. Far hade ju använt just de orden, om hålet på cykelslangen och han hade samtidigt lovat att laga den när han kände sig bättre. Det blev tyst en lång stund.

– Men du kan väl låna nåns? Sa Bernt, som vanligt kom han med en av sina lysande idéer. Vims… dååå? Svarade jag och tittade på honom med förvånad min.

– Ta Barbros, för hon har den ju ente! Var det någon som sa. Och pekade nu på en av cyklarna som verkade hel och bara stod där och väntade på att någon skulle använda den.

Barbro, som ägde cykeln, bodde på andra våningen i trappan mittemot vår. Ingen tänkte på att hon kanske hade tänkt, att använda den lite senare.

– Aaah, ja vet ente… Mor bler nock arg po maj om…

– Nää… vi e ju snart himma igen! De e ente långt å cykla till Oxie! Skyndade Bernt sig att svara, innan jag hade pratat färdigt.

– Näää… jaaa…! Jag tänkte efter en stund innan jag svarade igen. Jaaa… ja… gör väl de då! Svarade jag lite osäkert.

Sagt och gjort. Vår färd till Oxie tog sin början. Men det skulle snart visa sig att det var mycket längre till Oxie än vi nånsin hade trott. Backe upp och backe ner. Vi pustade och vi stönade inför varje backe som gick uppåt. Neråt gick det ju bra, då slapp vi trampa.

Sjöbecks påg Bernt, hade förresten ingen egen cykel han heller, så jag hade föreslagit att han gott kunde låna min fars, som även den stod i ett hörn och såg övergiven ut. Min far var ju hemma från sitt jobb i dag, eftersom han hade skadat sitt ben. Annars, arbetade han på Kockums, och använde sin cykel varje dag för att komma dit. Men som sagt, inte i dag.

– Han har ju ente den nu, å vi e ju snart himma igen! Hade jag sagt, med stor övertygelse.

Men, det skulle snart visa sig att färden till Oxie, skulle ta mycket längre tid, än vi hade beräknat.

När vi under pust och stön cyklade upp och ner för alla backarna, hörde vi en kraftig smäll.

Vi tittade på varandra undrande. Ve och fasa! Det var min cykel, nej förlåt, det var ju Barbros cykel. "Sådärja!" Tänkte jag tyst. "Nu hade jag fått punktering på hennes cykel! Vad skulle jag nu göra? Och inte minst, vad skulle Barbro säga"?

Det blev tyngre och tyngre att cykla. Likaså mitt samvete, som det nu var väldigt dåligt ställt med.

Men i samma ögonblick var plötsligt, det dåliga samvetet som bortblåst igen. Det var när jag kom att tänka på att det var ju min fars cykel som Bernt hade lånat. Så klart att jag skulle ha den och inte Barbros, den cykeln var ju inte min, och absolut inte nu, med punktering och allt!

Så jag sa med hög röst,

– Hit med fars cykel Bernt… Annars sajer ja till min far att du har tatt den!

Var fick jag nu det ifrån? Att jag själv hade tagit någon annans cykel, hade jag redan glömt eller i alla fall förträngt.

Jag fick tillbaka fars cykel, som ju var en herrcykel med ram, så nu fick jag cykla "mellancykel" och det var inte det lättaste i backarna. Så långt hade jag naturligtvis inte tänkt. Bernt tittade på mig med ett flinande skratt. Jag tyckte precis att han sa något som jag tyckte hördes som "Där fick hon, de e lika gott"! Visserligen sa han det tyst. Jag blängde på honom, men samtidigt skämdes jag för vad jag själv hade sagt till honom, men ville naturligtvis inte visa det.

Snart började jag tröttna på den dumma cykelturen. Fast jag själv hade samtyckt till den.

Bernt tyckte naturligtvis som jag, förstås, inte så underligt kanske, nu när han hade Barbros punkterade cykel att kämpa med. Wiwi och stora Gun, tyckte inte att det var så spännande att fortsätta cykelturen ensamma. Vi bestämde oss för att sakta vända hem igen. Ja, det blev ett snöpligt slut på vår spännande cykelfärd.

Jag minns inte i dag, om vi kom ända fram till Oxie, men jag minns däremot att vägen tillbaka var mycket, mycket, lång, en cykel med "punka" och en där man fick cykla mellan ramen.

Gun Johnsson 1999