Ord och Bild av Allan Friis

Spegling I Rummet jag befinner mig i är som en oändlig korridor. På motsatta sidan har jag aldrig varit. Jag håller mig mest här vid det stora explosionsfria fönstret. Ovanför mig snurrar alla cylindrarna entonigt och de spiralformade hjulen fungerar utan anmärkning. Mina signaler går regelbundet ut till den stora byggnaden längre bort. Men jag får aldrig något svar. Egentligen förväntar jag mig det inte heller. Det är inte säkert att det finns någon där. Jag ser aldrig någon i de soliga fönstren. Mina informationer härifrån censureras antagligen innan de skickas vidare. Ibland drivs jag av en oklar längtan att springa längs korridoren så långt jag kan Kanske finns det ett fönster även på andra sidan.	Spegling II Här från denna plats har jag en mycket fin utsikt över staden. Inga ljud når hit upp. Ingen når och ingen kan se mig, men jag ser alla där nere. Jag har hemliga kanaler, hemliga kommunikationer med alla i staden. Långt därnere står några syrénbuskar och rönnbärsträd. Människor som går förbi brukar Stanna upp några sekunder, insupa de ljuvliga dofterna från syrénträdet som just nu står i blomning. Ibland öppnar jag ventilerna i en löjlig impuls , en fåfäng önskan att dofterna ska nå hit upp. På hösten beundrar jag rönnbären.. Enstaka fåglar som jag ej kan namnen på fladdrar lustigt förbi… Men själv är jag utom räckhåll för alla. Endast ett av alla dessa rör som omger mig når fram till just mig. Och ingen vet vilket


Spegling III Min älskade får jag viska i ditt öra. Vi är observerade av ett av de tysta vittnena. Men vad gör det oss nu, när vi har varandra. Härinne har vi den frist vi behöver tills vi kan förstå. Den ellipsformade spegeln bakom oss berättar vad som är på väg och himlens alla tecken kan ingen missförstå. De otaliga organismerna trycker på från alla håll och kanske har även de trattformade leksakerna slagit ut i ett nytt mönster. Kom till mig min älskade, radarn har pejlat in oss, men ännu har vi kraften, åtrån, viljan och tusen års erfarenhet.	Spegling IV Varje dag på ett bestämt klockslag glider den runda spegeln sakta in från vänster och stannar mitt för diagonalernas skärningspunkt. Jag kan naturligtvis inte undgå att betrakta mig själv några sekunder. Jag blir blir mer och mer lik min omgivning, mina maskiner, mina redskap. Jag betraktar dem uppmärksamt. Förändringen tycks pågå även just nu, medan jag tittar. Trycker jag på en av knapparna, ser jag en uppförstoring på skärmen ovanför. Jag har aldrig fått klart för mig vilken del av mej som skärmen visar, kanske är det blodkärlen, eller hjärnvävnaderna eller är det kanske själen. Hur som helst så fascineras jag av dess sinnrikt kombinerade mönster

Spegling V

På det här avståndet kan jag inte se om det Var som om han skrattade

eller skrek. Kanske bäggedera för han vände ryggen mot mig och

vaggade av och an ned kroppen. Det dunkade och dånade nästan

outhärdligt från motorerna. Vi hade ingen möjlighet att stoppa de

skenande, snurrande ovalerna som flimrade förbi våra ögon.

Just när vi var på väg neråt kände jag samma underbara ilning som jag

kände som barn i båtgungorna. När man stod lodrätt och var på vippen

att slå runt..

Jag är egendomligt lugn, jag nästan avspänd som efter en morfinspruta

och kan inte låta bli att vända mig om och beundra de enorma

rökslingorna, dess långsamt, mycket långsamt förändrade former och

dess mättade färger.

Ett minne I

Utom räckhåll rullar dagen oantastligt förbi det oerhörda,

orörda landskap som är du. Den vardagliga stillheten i ditt leende

oroar mig mer och mer efter varje natt. Försöker du inte i själva verket förklara

min själs transkriptioner under nattens stjärnklara himmel? Eller är det så att

du istället kamouflerar dina händers beröring av mina stumma pratbubblor?

Jag kastar ut allt finmaskigare nät i hopp om att fånga upp några av din tankars

kristaller som sorglöst svävar mot himmeln och skingras av attackerande svalor

Min själ är ännu fylld av extasens flammande eld. Girigt suger jag åt mig det ljuva

informationsflödet ur din mun Och känner samtidigt hur dina konturer tillfälligt

skärps i mitt minnes magnetfält.

Ett minne 2

Minns ringen i din högra näsvinge i den bleka dagern från bunkerfönstret

och dina läppar viskade i drömmen svagt mitt namn . Du förrådes av dina

ögons glans och jag kröp på din gyllene hud fram till tatueringen av

tvillingarnas tecken. Smekte dig med såriga fingertoppar, skadade

av taggtråden på murarna runt skyddsområdet. Strålningen hade ännu

inte vanställt din kropp utom ditt hår som en gång var din stolthet.

Jag öppnade din mun med min och kände din ivriga tunga och dina

tänder som ville bita mig in i din verklighet. Jag vill leva, jag vill leva,

klappade ditt hjärta mot mitt bröst. När jag varsamt gled in i din vagina

omslöts jag av en kraft som om du aldrig ville släppa mig

I nedanstående texter försöker jag tolka olika stadier i tillblivelsen av min oljemålning "Min älskade får jag viska i ditt öra?" från 1967, från den första skissen till slutresultatet

Ännu syns vi bara som skuggor, men vi träder obevekligt fram ur det vita töcknet. Sakta glider vi fram från centralpunkten och lösgöres från våra band. På en liten skärm längst bak är vår framtida miljö projicerad. I den skall den slutgiltiga testen utföras.

Ljuvligt plågsamt känns det nu medan förvandlingen pågår. Vi är nu helt avskurna från det som är utanför. Valvet omsluter oss som en livmoder. Vår ämnesomsättning provas ständigt för att våra kroppar ska få den önskade hårdheten och fastheten.

Känslan av att sväva har nu upphört. Vi känner oss mer och mer förankrade i vår nya miljö, men fortfarande förändras och förvandlas den. På en av skärmarna avtecknar sig diffust vårt första offer.

Vi har kommit för att stanna. Det kassetterade valvet har nu fått sin rätta form och golvet sina definitiva konturer. Våra offer framträder tydligare och vi är snart beredda att etablera den första autonoma kontakten med våra konstruktörer.

Valvet har öppnat sig och vi känner en kort svindel, nästan bländande av att åter få se vårt kalla vita ursprung. En förstärkare sänks ner och omvandlar våra sinnen efter den nya miljöns betingelser.

På en av skärmarna avbildas förstärkaren medan vi fylls av vårt ursprungs gulvita. Fönsterna upplyses ett och ett och väggarna har fått sin gråblå nyans som vittnar om dess lödighet och styrka.

Efter den avslutade testen är vi nu beredda för vår nya tillvaro. Vårt par i spegeln har fått igenkännbara drag och är nu medvetna om vår närvaro och det nya mönstret som är på väg. Och i alla fönstren finns det bländande vita. Men vi vet ännu ej om det är ett löfte eller ett hot.