Ett kortvarigt problem uppstod när det var dags för mig att ta ställning till om jag skulle stanna kvar i Arlöv hos min mormor eller flytta med min mor till Kulladal. Till slut valde jag dock att följa med till Kulladal, där jag gick i de två första klasserna i Hindby småskola. Efter ett och ett halvt år fick jag en lillebror, Rune, som föddes 6 juli 1939.

Hindby småskola 1938 (Jag i mittraden 3:e från vänster)

På Hagalundsgatan fick jag många lekkamrater. Där fanns Jan och två som båda hette Arne och var ett år äldre än jag, med vilka jag först och främst lekte Cowboys och Indianer på en gammal f.d. industritomt strax intill vårt hus. En annan lekkamrat, helt olika de andra, var Stig Grankvist, som jag lekte mer komplicerade lekar med. Det var i krigets inledning och vi lyssnade ofta på radio och hörde tal av Hitler, Churchill, Roosevelt och kanske även av Stalin någon gång. Vi byggde upp de krigförande länderna på golvet med byggklotsar och proklamerade varandra krig då och då. Som soldater hade vi små skruvar och spik o. likn. Vi höll också tal som ledare till nationerna i vilka vi eldade upp massorna till motstånd och framgångar. Vi följde noga med krigets olika faser, som speglades i våra lekar. 

Nisse prenumererade på Allers och det var en intressant tidning för mig, ty där fanns den oerhört spännande serien Mandrake, som jag noga följde varje vecka. Nisse hade från sina föräldrar ärvt, Robinson Crusoe i fem band, som var min första stora läsupplevelse. Efter dem följde Selma Lagerlöfs böcker, en utgivning som mor och Nisse prenumererade på. Här kom jag för första gången på allvar in i de vuxnas oerhörda värld.

Min moster Siri hade tillsammans med sin man Ove flyttat till en villalägenhet på Beckasingatan 5, blott 10 minuters väg från Hagalundsgatan. Det tidigare goda förhållandet mellan systrarna, fördjupades under denna tid, då de fick många tillfällen att umgås, isynnerhet som att Siri också hade fött en pojke, Lars 1 1/2 år äldre än Rune.

Det började bli problem inom byggnadsindustrin. Nisse och Ove tvingades periodvis till arbetslöshet även under sommarmånaderna och Margit och Siri fick ta olika tillfällighetsarbeten i Solidaraffären i Kulladal. Energibristen i landet ledde bl.a. till ett s.k. kokslov under några veckor våren 1941. Jag gick då i tredje klass. Efter kokslovets slut bestämdes på förslag  av mig att jag fortsättningsvis skulle bo hos min mormor och gå i skolan i Arlöv. Detta trots att jag hade skaffat mig många lekkamrater på Hagalundsgatan

 

Mina lekkamrater Arne + Arne 1939. Jag till höger

I Arlöv bodde jag fram till min realexamen 1948 på Malmö Latinskola med tillfälliga vistelser i min mors och Nisses nu nya hem på Lundavägen 51 B i Malmö. Dit hade de flyttat 1945. Huset på Hagalundsgatan hade sålts och pengarna investerade Nisse i en fastighet på Mjölnaregatan i Malmö. En affär som kom att sluta illa på grund av en kombination av betalningssvårigheter och en mäklare som lurade honom.

Hösten 1948 flyttade jag till Göteborg för att börja på konst- och grafiklinjen på Slöjdföreningens Skola där. En svår sorg drabbade släkten 1949 och särskilt Margit, då Siri avled efter en hjärnblödning. Året före upptäckte mor att hon hade en knuta i ena bröstet och på våren 1949 konstaterades det att hon hade cancer. Jag förstod inte hur allvarligt det var. Hade endast vaga föreställningar om cancersjukdomar och trodde att hon efter behandling skulle bli frisk igen. Behandlingen bestod i avlägsnandet av ena bröstet  och lymfkörtlar och röntgenbestrålning. Alla utom jag förstod att för den sortens cancer som mor drabbats av, var prognosen mycket dålig.

En tid efter operationen kände hon sig ändå relativt frisk och fungerade bra i de vardagliga sysslorna. Hon och Nisse hade nu flyttat till min mormors lägenhet i väntan på att hyreslägenheten på andra våningen skulle bli ledig. På senhösten började hon på nytt känna sig dålig och klagade över att hon hade värk i ryggen. Jag fick brev till Göteborg både från min mor och mormor, men inget i dem stod något om hur allvarlig situationen var.  Först när jag var hemma under julen  1949 insåg jag hur sjuk hon var och hur hon led av sin värk. Men själv verkade hon hoppfull och invaggade mig i en känsla att hon trots allt skulle bli frisk. Jag kunde inte ta till mig den fruktansvärda sanningen att ingen hjälp fanns att få och att slutet var nära. När jag reste tillbaka till Göteborg efter nyår var det i ett tillstånd av ångestfylld hoppfullhet.

Den 7 mars fick jag ett brev från mormor, som skrev att mor låg i respirator sedan ett par dagar. Jag fick en chock och beslöt att genast ta mig hem. Jag tog nattåget till Malmö och anlände till Malmö C vid 8-tiden på morgonen och begav mig direkt till Malmö Allmänna Sjukhus. Jag hade med mig en av mina senaste torrnålsgravyrer, som fått namnet "Den sorgsna statyetten". Mor hade sett min tidigare grafik under jullovet och nu fick jag för mig mot allt förnuft att visa även denna, som vad jag då inte begrep, förebådade min mors död.

Hon fick aldrig se bilden, ty just när jag kom in i hennes rum gav en sköterska henne en morfinspruta för sina smärtor och hon var nästan medvetslös. Hon låg nu ensam i sin säng i det kala rummet. Respiratorn var urkopplad. Allt hopp var ute och det var meningen att hon skulle dö. Det enda som hördes var den stötvisa andningen  ur hennes halvöppna mun. Jag stod som förlamad intill sängen och rörde vid hennes kind. Jag märkte hur hon försökte komma fram ur sin medvetslöshet, men hon orkade inte. Jag visste inte vad jag skulle göra. men satte mig på en stol bredvid sängen och försökte intala mig själv att hon kanske ändå skulle för en kort stund vakna ur sin dvala. Efter några minuter upphörde hennes flämtande andning. Jag gick fram till henne och skakade hennes axlar. Andningen kom igång på nytt, reflexartat, några korta andetag. Sedan var det slut. Min mor var död. Den 8 mars 1950 på morgonen. Hon blev 41 år, 5 månader och 16 dagar gammal.

Min mormor har berättat att mor vid sin död hade på sig  sin förlovningsring med Allan.