När Simone de Beauvoir (1908-86) mötte sitt livs kärlek ville
mannen, Nelson Algren, ge upp allt för henne. Hon valde till sist ändå
att stanna i sitt intellektuella äktenskap med Jean-Paul Sartre. Varför?
Simone de Beauvoir vaknar en aprilmorgon 1947 i ett av Chicagos
fattigkvarter. Mannen hon tillbringade natten med räcker henne ett glas
nypressad apelsinjuice. Hon tömmer det i ett svep och konstaterar att hon
under natten mirakulöst hade fått bröst, kön och hud.
"Apelsinjuicen hade smak av konvalescens, som om vällusten var en
sjukdom, eller som om hela mitt liv hade varit en lång sjukdom som jag nu
höll på att tillfriskna ifrån", skriver hon i den
självbiografiska romanen "Mandarinerna", där de Beauvoir
skildrar efterkrigstidens vilsenhet bland Paris intellektuella elit på
vänstra sidan av Seine; människorna kring Jean-Paul Sartre invecklade i
filosofiska, politiska och erotiska engagemang.
I år skulle Simone de Beauvoir ha fyllt hundra år. Le Nouvel Observateur
firade i januari med ett specialnummer om kvinnan som "kämpade mot
patriarkatet men själv föll offer för passionen". Påståendet
illustrerades med ett fotografi av en naken de Beauvoir med smal flickig
överkropp och en kvinnas yppiga bak, lojt pysslande med håret. Troende
runt om i världen protesterade över det blasfemiska tilltaget att deras
profetissa exponerades iklädd endast skinnet. Också svenska medier skrev
om de Beauvoir som offer för en våldsam passion och att "hon var
villig att underkasta sig helt". Sextio år efter "Det andra
könet" drabbas de Beauvoir av sin tes att kvinnan genom historien
har betraktats som ett objekt man kan äga och projicera sina önskningar
och aversioner på.
"Mandarinerna" är tillägnad mannen vars åtrå förvandlade
henne till ett fulländat underverk, den amerikanske vänsterförfattaren,
Chicagos egen slumpoet Nelson Algren: "... en ung Chicagobo som
råkar vara min avhållna vän och älskare, min make för en vecka och en
evighet", som hon presenterar honom i självbiografin "La force
des choses" 1963.
Vid deras första möte visste Algren inte vem Simone de Beauvoir var. Den
här mannen gick hellre på zoo än vistades i de intellektuellas
salonger: "Kopplare är ärligare än filosofer."
Han umgicks med narkomaner och prostituerade, satt på spelhallar och
slumkrogar där slitna, självdestruktiva individer sökte efter kickar av
liv. Han skildrade de desperatas förtvivlan, de sjukas utsatthet, de
hemlösas smuts i sina proletärromaner: "Somebody in Boots",
"Never come Morning", "The Neon Wilderness". Romanen
"Mannen med den gyllene armen" belönades med det första
National book award.
Algren och de Beauvoir hade ett socialt patos som drev dem på manisk
sightseeing i Chicagos undre värld för att se det sanna Amerika,
till det lokala slakteriet, fängelset, till rummet med den elektriska
stolen, där de fick höra att de svarta som skulle avlivas var mer rädda
än de vita. De bevittnade förspelet till de våldsamma protester som
skulle kulminera drygt 20 år senare vid The democratic convention i
Chicago, augusti 1968. Nära åtta hundra demonstranter skadades.
Vistelserna i Amerika fick henne att se förtryckets mekanismer och i
Gunnar Myrdals bok "An American Dilemma" fann hon analogier
mellan USA:s svarta och kvinnors status. Vid hemkomsten tog hon upp
arbetet med essän "Det andra könet", hon ville ge en komplex
förklaring till varför kvinnan varit och är underkastad mannen.
de Beauvoir var filosofen som till förmån för Sartre medvetet
förringade sina egna filosofiska verk, till exempel den mycket läsvärda
"För en tvetydighetens moral" (1947). Filosofin integreras
också i självbiografiska romaner, pjäser, reseskildringar och essäer
med insikter från historia, historiefilosofi, sociologi och egen
erfarenhet. Om de Beauvoir som självständig filosof skrev den svenska
genusvetaren Eva Gothlin doktorsavhandlingen "Kön och
existens", ett för forskningen om de Beauvoirs filosofi ovärderligt
verk.
de Beauvoir var på sin första föreläsningsturné genom USA när hon
sökte upp Algren. Någonstans i Chicagos polska invandrarenklav väckte
han hennes kropp som enligt hennes egen utsaga var död, de skyndar till
sängs, hon yrar gör med mig vad du vill, får sin första riktiga
orgasm - sådant kan få vem som helst att balla ur - men underkastade sig
helt, det gjorde hon inte.
Han som gillade one night stands gav sig däremot reservationslöst åt
kvinnan med de isblå ögonen. Hon som misstänksamt ifrågasatte de
känslor hon väckte i sin omgivning kände en förunderlig vila i hans
närhet. Han som inte trodde på allt det här, att älska och att bli
älskad, skulle kort efter deras första natt tillsammans trä en
silverring på hennes finger och med ceremonins obegripliga vokabulär
förklara henne sin eviga kärlek.
Vilket vackert par, tänkte hon, men var någonstans i världen och i
vilken tid kunde de ha älskat varandra? Ringen skulle hon bära hela
vägen in i graven. Men det var Jean-Paul Sartre, mannen som gav henne den
första kyssen, det första knullet och den största intellektuella kicken
som hon underkastade sig helt tills döden skilde dem åt.
Året därpå for de Beauvoir och Algren på bröllopsresa. De färdades
långsamt på floden Mississippi - på en hjulångare. I New Orleans
visade Algren henne arbetarkvarteren där han hade sålt tvål på
gatorna, kajerna där han utsvulten hade stulit bananer och de trånga
bordellgränderna. Hon hänfördes av hans anspråkslöshet och hans
febriga lust att leva. Också hon var glupsk och ville ha många liv här
på jorden! Du har två, svarade Algren någonstans i skyn ovanför
Mexiko, och kärleksdramat störtar hjälplöst ner i ett sextonårigt
fall.
de Beauvoir börjar långsamt förstå Algrens kast mellan stumhet och
arrogans. Algren var sonson till en svensk religiös fanatiker, hade växt
upp i invandrarkvarter, misshandlats fysiskt och verbalt av mamman, lidit
svårt av pappans undfallenhet, tigit om sin judiska bakgrund under
trettiotalet och klarat av fängelsecellen i Texas. Han hade lärt sig
tricket att se oberörd ut när han var maktlös. de Beauvoir lämnar
Chicago. Två oförenliga viljor kolliderar inom henne; hon är redo att
ge upp sitt liv för Algrens kärlek, men inte att ge upp sitt liv med
Sartre. Hon försöker med förnuftsargument: kärleken är inte allt; och
drabbas av insikt: utan den är jag levande begravd. Paris är en död
stad. Den förtvivlan som drabbar henne skildrar hon med Kierkegaardska
tankar från böcker han skrev efter brytningen med Regine Olsen. de
Beauvoir hade för länge sedan avskaffat Kierkegaards gud, men inte hans
syn på människan som en transcendent varelse; människan föds inte till
människa, hon blir det, genom svåra val, dialektik och lidande.
Det är uppenbart varifrån hon har fått inspirationen till sin berömda:
On ne naît pas femme: on le devient. Man föds inte till kvinna,
man blir det.
Med tanke på att dynamiken var en så integrerad del i de Beauvoirs eget
liv är det statiska i relationen till Sartre svårt att förstå. Det är
som om tomheten efter den avskaffade metafysiska guden ersattes med
Jean-Paul Sartre. Underkastelsen är total, om än inte sexuell. Vad var
det som höll henne fastkedjad vid Sartre? Varför sökte hon
oupphörligen efter Sartres blick?
Redan under hennes livstid försökte både vänner och fiender förstå,
psykologisera och diagnostisera hennes beroende av Sartre. de Beauvoir var
21 år och Sartre 24, när de lovade att aldrig skiljas åt. Den
filosofiska pakten tillät kontingenta, tillfälliga, relationer,
dock inte villkorslöst. Kontrahenterna skulle berätta allt för
varandra. När de slutade ligga med varandra fortsatte de med verbala
samlag genom att detaljerat utlämna sina tillfälliga älskarinnor för
varandra. Ingenting skulle rubba deras essentiella, nödvändiga,
kärlek. de Beauvoir ger redan i debutromanen "L'Invitée" en
bild av det icke konventionella äktenskapets ödesdigra konsekvenser.
Louis Menand skriver i artikeln "Stand by your man. The strange
liaison of Sartre and Beauvoir" i New Yorker 2005 om mysteriet med
pakten som i realiteten var ett invecklat system av lögner, svek,
sexuella utsvävningar och utnyttjande av unga vilsna, men vackra,
kvinnor. de Beauvoirs tes i "Det andra könet", att kvinnans
befrielse är omöjlig utan ekonomiskt oberoende, får en utvidgad
betydelse när man får reda på att Sartre ekonomiskt underhöll sina
älskarinnor. I "Farväl till Sartre", som hon publicerade efter
hans död, återger hon en serie samtal mellan dem. En plågsam läsning
även för existentialisterna, skriver Menand, och avslutar med en
deprimerande teori att pakten inte var annat än ett traditionellt
sexistiskt arrangemang där mannen knullar runt och kvinnan accepterar
situationen på filosofiska grunder.
Nu var de Beauvoir inte kysk, hon hade fria relationer med män och
kvinnor. Men till skillnad från dem var Nelson Algren inte villig att
vara en av hennes kontingenta relationer. Han ville ha allt eller
intet. Hon slets mellan honom och Sartre. "Jag har övergivit mig
själv genom att överge dig", skrev hon till Algren.
Lösningen på gåtan varför hon stannade med Sartre finns kanske i
hennes korrespondens med Algren. Hennes brev finns att läsa i boken
"Lettres ā Nelson Algren. Un amour transatlantique 1947-1964".
I ett nyckelbrev förklarar hon med alltför många ord varför hon inte
kan lämna Sartre. Han hjälpte henne när hon var ung och olycklig. Nu
är det hennes tur att hjälpa honom: "Han är faktiskt mycket ensam,
inom sig mycket plågad, mycket rastlös, och jag är hans enda sanna
vän, den enda som verkligen förstår honom, hjälper honom, arbetar med
honom, ger honom lite lugn och ro. Jag vore en lumpen människa, en
förrädisk och självisk kvinna."
Svaret är kanske alltför banalt. Inte ens de Beauvoir var fri från
skuld, plikt och behov av trygghet, dessa tre; men störst bland dem är
tryggheten. Med sin makt att krossa pragmatiska konstellationer och
värderingar är passionen det borgerliga idealets värsta fiende, då som
nu. Ty vad är skillnaden mellan de Beauvoirs status i pakten -
tillsammans till vilket pris som helst - och idén om det jämlika paret
som får kvinnan att stanna vid sin mans sida, i exempelvis Maria Svelands
"Bitterfittan"?
En bitter Algren skulle räcka de Beauvoir ett sista glas nypressad
apelsinjuice en augustimorgon 1960 i lägenheten på rue Schoelcher i
Paris. Då hade han fått sitt pass tillbaka efter att som misstänkt
kommunist länge ha varit belagd med reseförbud i McCarthys USA.
Brevväxlingen upphörde 1964 med orden: "Your own Simone."