Man igenkänner verkligheten i "Gasa med högtalare", vår arkitektoniskt fulländade och sterila verklighet, exakt proportionerad med ändlösa korridorer, högtalare och stigande trappor, allt svindlande bort mot svart dörr och med högtalare skrikande på alla sidor: Det är livet som mardröm, livet som Strindberg, Kafka eller Ingmar Bergman erinrar sig att Friis är en skicklig experimentfilmare och förstår att han genom detta medium har lärt sig att bildexakthet icke behöver utesluta gåtfullhet.

Friis' världsklot kan blomma och trattarnas ljud kan förvandlas till pistiller! "En maskins födelse" kan också markeras genom att pistongerna förvandlas till könselement - en sexuell underton bidrar även annars till bildsuggestionen - men här understryker den endast den moderna civilisationen sterilitet. Bildernas formella exakthet blir ett uttryck för det spontana livets vanmakt. Det blommande klotet med sin fulländning bevakas av kanonmynningar. "Vem tyder de nya signalerna"? heter en bild som tycks vara en vision av ett "ovanför" , av världens tak: allt är maskiner som svävar, men det är ödesbestämt tunga och exakta, de metallglänsande rymdskeppen är genomstungna som svampar, samma former upprepas i oändlighet genom en ödslig rymd, där planeterna markaras som hål i universum.

De ganska få bildelementen uppvisar alltså en betydande komplikation. Trattarna är symboler för motsatta ting: antingen uppleves de som sugande neråt i omätliga djup, som dödssymboler, eller som basunerande utåt, som vilda eller hotfulla fanfarer, som skrik ur universum. Men trattarna kan också förenas med ett mottagande, "Snurran och trattarna" ställer i centrum en sorts världssnurror, uppehållelsens bestämda gång, i en korridor där väggarna är besatta av hotfulla pikar: i denna livskorridor dras trattarna ner mot ett hav i fonden, de tycks glida bort mot en horisont, ett urslem, det enda bildelement hos Friis som inte är runt eller kantigt. En befrielse av samma art uppleves - också i titeln - i bilden "Havets blommor hälsar de nya farkosterna".

I Friis' bildvärld tycks människorna saknas, men det mänskliga saknas ingalunda: maskinvärlden är konstnärens protest: 
"Mina bilder är människotomma med avsikt, man anar henne, hon finns där, bakom mynningar, i byggnader, i suget från trattarna, ide obevekliga maskinerna, i labyrinterna. Det är maskinernas och de fruktansvärda redskapens värld, som jag försöker ge uttryck åt, på en gång skrämmande och lockande. Människan har redan besvurit sig åt dem och hänger sig ovillkorligen, vällustigt, åt trattarnas svindlande sug mot djupet".