Gefle Dagblad
Sent på jorden och djupt mänskligt
|
| |
|
Ombonat,
1971 |
KONST Allan Friis? Allan Friis?
Nja, klockorna ringer inte
på en gång när jag ser dessa lite dova, kanske till och med dystra målningar på
Sandvikens konsthall. Ändå så sällsamma, personliga och skönt upproriska. De
skaver, blir ibland som öppna sår. Man påverkas som av all väsentlig konst.
Vem är denne Allan Friis? Jag får gå till källorna, en katalog
och en "Tillbakablick", en elegant nästan glansig skrift. Där och i ett kort
samtal med Allan Friis själv klarnar om inte allt så en hel del.
Allan Friis
har sin verksamhet förlagd till Skåne och han föddes i Malmö 1931, nu bosatt i
Bjärred. Den första konstutbildningen i Göteborg i sent fyrtiotal (senare på
femtiotalet Konstfack i Stockholm). Tänk Valand, Endre Nemes med dennes rötter i
barock och surrealism, tänker jag för mig själv när jag ser det här.
Men
låt oss stanna i Malmö där i början av femtiotalet. Allan Friis berättar att han
kom i kontakt med just surrealismen och Max Walter Svanberg som han blev
personligt bekant med. Han debuterade med honom redan som 19-åring 1950 i
Nyköping - för nästan 60 år sen!
Där i Malmö fanns också imaginisterna med
C.O Hultén, nu i nittioåren still going strong med utställningar på kontinenten
och i Stockholm. Jag minns också den fantastiska (också bokstavligt!)
utställningen Hultén hade på Konstcentrum i Gävle strax efter starten i mitten
på åttiotalet.
Där var den dansk-holländska Cobragruppen med Jörgen Nash som
en av medlemmarna, han som senare med sina "sitiuationister" - ett slags
konstens anarkister som med sin inställning ville ta över samhället (ingen dum
idé!) - bildade koloni i nordskånska Örkelljunga.
Många i de här
grupperingarna hittade sina rötter hos Klee, Max Ernst, Miró. Så också Allan
Friis i, vad jag förstår, sitt femtiotalsmåleri. Här fanns de där hybriderna av
människor, djur och växter. Det där vi kanske oftast ser hos Hultén.
Att
spåra de här rötterna, de här gruppernas bildspråk hos Friis är intressant. För
nog ser man dem även i de sena målningar från 2000-talet som bildar merparten av
den aktuella utställningen. De bildar en sorts klang som hörs i bilderna. Och de
finns förstås i några av de tidigare han visar, som till exempel i den oroande,
öppet politiska "Ombonat" från 1970.
Allan Friis tar måleriet, konstnärskapet
på största allvar. Går igenom kriser. Ställer sig frågor. Vad förmår jag med min
konst. Vilka eftergifter gör jag? Är jag nog kritisk? Nog tydlig?
Han
skriver själv i sina texter att han tycker att han vid skilda tidpunkter hamnat
i återvändsgränder.
En var i början av sextiotalet. För mycket av
fantasiburet bildspråk, mystik och gåtfullheter skymde sikten för den sociala
och samhälleliga verkligheten som de här åren började bli så uppenbara.
Ja,
jag själv minns som i går hur det var. Alla "intellektuella" var ju, gubevars
"engagerade". Världen, sa vi, stod i brand och att då erbjuda skönhetssyner och
låta betraktarna söka i sitt inre efter problemens lösningar gick helt enkelt
inte för sig.
1964 kom, skriver Allan Friis, en vändpunkt i hans måleri.
Han målade en tavla som inledde en serie målningar där han skildrar "ödslig,
determinerad värld, i vilken automation, elektronhjärnor och datamaskiner har
tagit kontrollen över människans tillvaro".
Han nämner en föregångare som
påverkat han nya syn: Palle Nielsen, han med de där linoleumsnitten som
"skildrar de moderna världsstädernas brutalitet och kollaps.
Allan Friis blev
i sitt måleri alltmer politisk. Han ville påverka, förändra, i sitt bildspråk
bli tydligare så att han inte kunde missförstås.
"För oss provokatörer
kunde man inte vara tydlig nog, det gällde att identifiera motståndarna, avslöja
de offentliga myterna och tala i klartext"
(Låter som när jag själv 1968
debuterade med "Försök till manifest" i BLM.)
Inför sitt nya måleri ser Allan
Friis "resultatet av en syntes av mitt tidigare bildskapande; av 50-talets
imaginism, 60-talets cybernetik och 70-talets utåtriktade provokationer".
Och
just därför min inledande redogörelse för de där rötterna, de där "ismerna" och
namnen.
De nya målningarna, de flesta är från 2004-2007 är stora, och har
något monumentalt över sig. Där vilar en stämning av sent på jorden. Människorna
är ofta anonyma med ansikten i skugga, eller i mörker, eller bortvända. Deras
identitet förbleknade.
Han ger målningarna arbetsnamnet "Samtida
skildringar", alltså inte "samtidskonst som är en helt annan sak. Den
beteckningen används för att skilja ut en typ av curatorsstyrd konst från en
annan.
Men Friis vill verkligen spegla samtiden med sin konst, han vill
kommentera samtidens sociala verklighet. Och han vill visa på vilka konsekvenser
de pågående katastroferna kan leda till.
Det är därför det på konsthallens
väggar är fullt av dystopier, uttryckta i ett slags teknokratisk science
fiction" (jag hittar uttrycket i ett katalogförord; finner det mycket
passande.)
Här finns frän, effektiv, gärna ironisk samhällskritik, som i
den antiamerikanska "Bankers Trust". Men de typiska titlarna är "Flykten",
"Attack", "Intrång", "Offret", "Fallande staty", "Hoppet" (knappas något
positivt sådant...).
I många av verken finns en klurig fantasi, som i
"Avskedet". Den liksom skär med en främmande ton i samhällskritiken, gör den mer
flerbottnad.
Men det dova, grå, ödsliga dominerar, både i motivval och i
figurer, och i färger, Dessa fantasins alienerade rymdvarelser ser ut att vandra
utan hopp i dödsskuggans dal, i sina dovt gröna färger, bland krigare och
fantasifullt hemska stridsvagnar.
Ett krig tycks hela tiden pågå och
fronterna är svåra att freda sig mot. Världen med sina ständiga "attacker", sina
"invasioner" är ogästvänlig. Men någon har sett denna världens tillstånd. Denne
någon är upprörd, men han kan hantera sin ilska och han är inte nöjd.
Allan
Friis protesterar och jag ser i hans konst något djupt
mänskligt.
Hoppet, 2004
Interventionen, 2005
Attacken, 1995
Allan Friis