Artikelserien avslöjade den narcissistiska människans omättliga ömhetsbehov och hennes  oförmåga att själv ge något mer än en orgasm. Hon älskar med inåtvända ögon. Den andre finns där förvisso men utan ansikte, anonym. Sexualiteten  har reducerats till en teknisk ritual med vars kraft hon besvärjer fram sin  egen identitet,  sin  egenattraktionsförmåga och bevisar sitt eget människovärde. Den tvångsmässiga sexuella jakten har förvandlats till en flykt från denerotiska lidelsen.  Ty ingenting förmår rasera den egna spegelbilden, inom vars guldram den självupptagna  människan har stuvat in sig själv så ödesdigert, som den erotiska passionen. Eros är brutal. Eros krossar spegeln. Eros demaskerar. Frågar inte om lov. Eros vill förening med den andre. Eros vill nå djupare än sjutton eller tjugosju centimeter. Eros rycker bort det sista övervägandet och knuffar en i avgrunden. Eros kräver det egna jagets död.

Min egen erfarenhet av Eros skiljer sig inte nämnvärt  från min upplevelse av Gud; Samma  bävan att säga ja! ,  samma maktlöshet och meningslösa sprattlande, samma övertygelse att dessa två bokstäver  är på liv och död, samma skälvning. Också Gud suger åt sig allt ljus med sin gravitation.  Också Gud är det svarta roterande hålet  som drar tiden och rummet med sig; ingen vet varför, kanske av vilja kanske av nödvändighet. Och jag är strålen som en gång passerade förbi detta svarta hål och  sögs in;  livet slets ur min  kropp och löpte amok och jag dog. På håll såg det dock ut som om jag böjdes ner mot marken, men egentligen var det själva rummet och tiden som krökte sig på grund av det svarta hålets enorma dragningskraft.

Eros eller Gud?  Samma  Längtan och samma Åtrå följer dem båda. Två skäror av en och  samma måne. Och människan vill inget hellre än att kördas, samtidigt som hon fruktar hugget och fallet. Gud saknas inte i Niko Kazantzakis bok, men frånsett de surrealistiska skildringarna  av Jesu frestelser i öknen, korsfästelsen och samlaget, skrivna som under en LSD tripp är boken hopplöst föråldrad inte minst  i de fasta föreställningar om vad en kvinna och vad en man är. Kazantzakis  försöker  få ihop människans - det är mannens -  motstridiga drifter, hennes längtan bort utöver sig själv och hennes skräck för att upplösas i atomer;  han låter  Jesus, Guds son,  efter fyra hundra sidors utdragen kamp,  ligga med Maria
Magdalena. Alltså, Jesus var   människa och vägen till himmelriket gick uppför Maria Magdalenas insida av låren.

Liksom Kazantzakis på femtiotalet skildrar Fredriksson  i sin bok de bådas kärleksmöte. I intervjun säger hon att samlaget var nödvändigt. Det visar att  Jesus var sann människa.  Märkligt! Själv är jag troende kristen men  aldrig har jag tvivlat på det faktum att Jesus var en människa.  Mitt problem är Kristus. Hans gudomlighet. Offermystiken. Att glömma sig själv, att vända blicken mot den älskade.

Det är mer upphetsande att läsa om Jesus och Maria från Magdala i evangelierna.  Tänk att få vara i Maria Magdalenas kläder. O att ge sig hän som hon gjorde när hon  stod utanför Simons hus med en alabasterflaska fylld med dyrbar nardus, och bävade inför valet eller nödvändigheten att kliva över avgrundens tröskel  eller fly långt bort rån Betania, nej stanna, bryta alabasterflaskan,  böja sig ner och falla framför Jesu  fötter, väta dem med  tårar, kyssa dem och smörja dem med smörjelsen. Om hon sedan med sitt långa hår torkade även hans säd är ganska ovidkommande.


                                                                  Stoika Hristova

(Krönikan publicerad i D.N)                             hristova@telia.com