Detta är en sann historia som utspelade sig på "Le Cour" en fransk restaurang som låg på Södergatan i Malmö på 90 talet.

Ni minns säkert Jerker Eriksson, ifrån TV-programmet "Dolda kameran". Jerker, brukade ju som vi alla vet, på den tiden, skoja lite med folk. Eller kanske man skall säga, föra människor "bakom ljuset". Nu hade alltså Jerker åter igen, kokat ihop någonting. Denna gång var det alltså Åsa, servitris och med stor erfarenhet inom krogbranschen, som nu som sagt, skulle föras bakom ljuset.

Vid lunchtid, hade Alain Lemaire, en av delägarna i restaurangen, kommit överens med Jerker och hans "team" att de skulle komma till "Le Cour". Vid den tidpunkten var det alltid fullsatt vid alla borden på restaurangen och väldigt stressigt, för personalen, som det brukar vara på denna populära restaurang.

Personalen visste alltid vilket bord som var så kallat "deras" bord. Alltså de borden som de alltid brukade servera vid. Åsa blev därför väldigt förvånad den dagen när Alain, bad henne att hon även denna dag skulle servera vid ett annat bord som stod lite i skymundan. Ett bord längst in i ett hörn, där lunchgästerna aldrig brukade serveras.

När Åsa undrande frågar om han menar just det bordet? Hon pekar mot det undanskymda bordet. Då nickar hennes chef, jakande, och svarar:

– Oui… oui…! C´est bien…

Ja… han menade verkligen det bordet!

Hon ser förvånat på honom en lång stund, men gör som hon blir tillsagd.

"Är man chef, så är man! Då vet man väl va man gör!" Tänker Åsa med en suck.

Gästerna, som alltså skall bli serverade vid det lilla undanskymda bordet anländer. Alain, visar de fram till bordet. Jerker, ja, visst är det Jerker, med peruk, har även en annan gäst med sig, en dam. Åsa charmig och artig som vanligt, kommer fram till bordet och hälsar dem välkomna och ger dem matsedeln, som de låtsas att de noggrant tittar igenom. Åsa tar upp beställningen. Hon tittar granskande och lite undrande på en av de två gästerna. Att den ene av dem har en peruk, lägger hon inte märke till, naturligtvis. Hon tycker bara att det är något bekant över honom. Men hon hinner inte fundera så länge över detta. Det är ju fler gäster som väntar på att få ta upp sin beställning.

När Åsa som sagt, tagit upp beställningen går hon med ett leende, ut i köket och lämnar sedan över beställningen till kökspersonalen.

När den beställda maten är klar i köket, bär Åsa in den till "gästerna, " och ler på nytt sitt charmiga leende mot dem och önskar de en "smaklig spis"! Därefter går hon vidare till nästa bord för att även där ta upp en beställning.

När hon är nästan framme vid bordet, hör hon någon ropa "Fröken… fröken…"! Hon vänder sig om och ser att det är en av de två gästerna, som hon nyss serverat. Med ett leende igen går hon tillbaka till deras bord för att undersöka varför de ropar på henne.

– Fröken… fröken… det måste ha blitt nått fel… jag har inte beställt den här såsen? Damen, pekar ner i sin tallrik med en förorättad min medan hon talar högt och tydligt i restaurangen.

– Oj… då? Svarar Åsa, som även hon, ser undrande ner i damens tallrik. Mycket riktigt där ser hon en, nu, gulaktig sås, som breder ut sig över tallriken. Det måste vara en bearnaise sås, hinner Åsa tänka. Hon tar tallriken, och går ut i köket för att byta ut den "felaktiga" såsen.

Personalen i restaurangköket stirrar gapande på henne och verkar lika förvånad som Åsa, när de ser vad som nu finns på tallriken. De gör i ordning en ny tallrik, denna gång med "rätt" sås. Åsa ser nöjd ut och går tillbaka med ett leende till gästen och ställer ner tallriken på bordet och ber om ursäkt igen och säger att hon hoppas, ännu en gång, att maten skall smaka. Gästen har alltid rätt, har hon ju fått lära sig.

Men, hon hinner inte heller denna gång, fram till gästerna vid nästa bord, förrän hon ännu en gång hör en röst ropa på henne. Åsa stannar upp och vänder sig om. När hon upptäcker att det nu är den andra gästen, mannen, vid samma bord som vinkar åt henne att komma, går hon tillbaka för att ta reda på vad saken gäller denna gång? Hon hoppas att de inte denna gång finner något fel på maten.

– Jag… har änte beställt nånn spaaarris… tål inte sparris… allergiii… förstår du!

– Nää… det gör han änte… säger damen med "såsen," och nickar instämmande.

Åsa tittar ännu en gång förvånat ned i en tallrik, jo mycket riktigt, där ligger några bitar sparris, ja, ganska många till och med, vid sidan om en köttbit. Hon förstår ingenting? Vad hon minns, så var där ingen sparris på den tallriken när hon bar ut den från köket och satte ner den på bordet. Men hon ber om ursäkt igen, i alla fall. Som sagt "gästen har alltid rätt"! Denna gång glömmer hon bort att le. Hon försöker gå lugnt och sansat ut i köket, med "samma" tallrik. Men utkommen i köket, är hon nu märkbart irriterad. Hon undrar vad i "hela friden de sysslar med i köket"?

Men kökspersonalen rycker på axlarna och skakar på huvudet och svarar ännu en gång att de inte heller förstår, vad som sker i köket, nej ingenting alls, svarar de. Non… non …!

– Du har ju fått rätt, rätt! Svarar de i mun på varandra.

– Vaa? Är det sant? Åsa tittar undrande på dem och skakar sedan på huvudet.

Oui… oui… svarar de samtidigt igen.

In igen med tallriken, sparrisen borttagen, inget konstigt på tallriken, vad hon nu kan se. Men nu med ett krystat leende på läpparna.

Snart, ganska snart, börjar Åsa på allvar tvivla på sitt förstånd.

– Har jag blivit senil eller nått? Händer det en gång till, så ringer jag mamma, eller, så tar jag nästa flyg härifrån! Men ack, det hände.

För tredje gången i ordningen, hör Åsa hur denna, nu, mycket välkända röst ropa:

– Frööken… fröööken… nu har det blitt nått fel igen… jaaa, skulle ju änte ha pommefritt? Ja skulle ju ha kokt potatis… tål inte… pommefritte…

Det är han med "sparrisen," igen. Denna gång handlar det tydligen om pommefritte?

"Nää… nu jä… i de…" tänker Åsa, tyst för sig själv. För tredje gången, vid samma bord, griper hon tag i en tallrik och med den i högsta hugg, rusar hon ut i köket. Hon är nu alldeles säker på, att det inte hade varit "pommefritte" på den tallriken, när hon bar in den. Eller…? Hon börjar nästan ana "ugglor i mossen" som man brukar säga. Ja, något lurt är det, tänker hon."

Åsa, hade ju nu denna gång, "dubbelkollat," att allt var som det skulle vara, i alla fall på tallriken. När hon nu denna gång kommer ut i restaurangköket med den "olycksaliga" tallriken, som hon tänker kasta i väggen, stannar hon upp helt oförstående, eftersom att hon möts av skrattsalvor? Från Alain och från kökspersonalen, som nu förstår varför Åsa, enligt dem har burit sig så "konstigt" åt.

När skratten tonat ut, berättar Alain, hennes chef, att det är "Dolda kameran" som varit på besök, för att som det heter, "Finna ett nytt offer." Detta "offer" var alltså denna gång, Åsa.

Nu har Jerkers peruk åkt av och fram stiger ännu en bekant. Kameramannen.

– Nää… men… e de du Lasse?… Ååå … du… Jerker?… Jag tyckte väl att jag kände igen dig… Nämen, tänk så lättlurad man e…!

Åsa, kan nu inte låta bli att skratta högt åt alltsammans. De berättar sedan i mun på varandra, hur detta "lurendrejeri" har gått till.

Under bordet, där de satt, fanns en låda, som de hade "smugglat" dit tidigt på förmiddagen, innan Åsa själv var ditkommen. Där bytte de ut maten varje gång Åsa vände ryggen till.

– Det var alltså därför, ni ville sitta vid det bordet som står lite i skymundan. Sa Åsa med ett skratt. Men hur kunde jag missa lådan under bordet?

Lådan, var alltså kamouflerad, fick hon veta. Ja… så kan de gå, när kameran e på! Eller rättare sagt, när "Dolda kameran" är på.

När bilderna skulle testas visade det sig att det hade uppstått något fel, eftersom att bilderna hade blivit så "suddiga" att de inte gick att visa. Det verkade som om "kameramannen" Lasse Schön, inte kunnat hålla kameran "stilla." Jag undrar om det kunde vara på grund av… skratt? Inspelningen kunde därför inte visas på TV. Vilken tur, eller…?

Åsa ringde aldrig mamma, eller som hon sa, tog flyget till okänd plats.

Gun Johnsson