Det lilla huset på "Gamla" Sofielund

Gamla Sofielund är som väl alla vet en liten idyllisk stadsdel med små gathus i Malmö. Stadsdelen ligger inte långt ifrån Södervärn. Mitt i denna idyll bor jag med min make Thomas i ett litet, numera vitt hus, från 1886.

Jag satt en dag och funderade på alla dem som tidigare bott här i vårt lilla hus, och på alla steg som trampats på Idunsgatan 33.

Jag kände att detta ville och tänkte jag ta reda på. Sagt och gjort, på den vägen är det.

För en tid sedan fick jag ett mejl ifrån någon som undrade om jag hade lust att ställa upp att bli filmad och intervjuad om hur det är att bo på Sofielund i dag.

Varför de ringer just mig kanske ni undrar? Jo, de har, som de sa, hittat mig på nätet, där min hemsida finns.

Okej, tänkte jag, och svarade att "visst får ni komma hit". Vi bestämde dag och tidpunkt. De kom och jag berättade under tiden som kameran gick om hur det var att bo i dag på Sofielund, om man jämför med 1800 talets boende.

Här har ni nu min historia som börjar med lite fakta från anteckningar som lämnades över till oss, vid vårt husköp 1991, på Idunsgatan i "Gamla" Sofielund:

Huset, blev byggt1886 och den som då bodde där var Jöns Larsson.

År 1900 sålde Larsson huset till muraren Olof Persson-Lindberg för en summa av 1 550 kronor, med tvätthus.

Husets beskrivning låter så här:

"Murat av bränd tegel med kalkbruk. Taket täckt med spån på läkt. Huset har 4 boningsrum, 6 eldstäder, 2 skorstenar, 2 förstugor samt 2 garderober."

1906 övertar Lindbergs kusin murarmästare Anders Bengtsson-Anderberg huset. Men… för det fanns ett men! Försäljningen av huset var förbunden med vissa undantagsförmåner. Lindberg var nu gammal och hade svårt att klara sig själv och ville, som han sa, "Ha en egen lägenhet". Dessutom ville han ha mat, tvätt, bränsle och även fickpengar, vilket innebar att han ville och fick bo kvar i husets övervåning.

Dessutom ville han ha 1 krona om dagen i fickpengar. Vad man nu fick för en krona på 1900 talet. Det var heller ingen ovanlighet på den tiden, att de gamla fick stanna kvar i huset tills de avled.

När Lindberg avlider den 21 maj 1910 efterlämnar han ett testamente till Anderbergs förmån. Vad förmånen innebar förtäljer inte historien. 1919 har värdet på huset stigit till 6 200 kronor.

1933 blir återigen huset sålt. Denna gång till svärdottern Carin Anderberg. Anders Anderberg som är född 1859 får även han, stanna kvar i huset till sin död 1943.

När Carin Anderberg avlider går huset i arv till hennes dotter Solvig Anderberg, som kommer att bo kvar i huset ända till 1981, då Sten Jansson och Jan-Olof Karlsson övertar huset och i sin tur säljer det till oss 1991, där vi bor kvar ännu i dag, 2007.

Fastighetens beteckning och adress var från början

Storgatan 24, Västra Skräflinge socken. V. Kattarp 1 Läg.3

1911 inkorporerades Sofielundshusens Municipalsamhälle med Malmö Stad. Flera gatunamn blev därför ändrade därför att liknande namn fanns redan inne i Malmö.

Sålunda blev:

Storgatan – Idunsgatan

Sveagatan – Rolfsgatan

Hantverkargatan – Olofsgatan

Karlsgatan – Frejagatan

Kanalgatan- Bragegatan

Linnégatan – Lantmannagatan

Järnvägsgatan – Släbovägen

Men, blev ratad av befolkningen och omdöpt till Lönngatan, som den numera heter.

Idunsgatan, fick namnet efter Idun, i den nordiska gudasagan, som var gift med Brage, "skaldekonstens Gud".

Enligt mytologin, sägs det att "Hon förvarade äpplen, varav Gudarna åto när de åldrades, för att återvinna sin ungdom".

Denna gata, ligger i dag både centralt och idylliskt, med både nybyggda och numera moderniserade hus, både utvändigt och invändigt. Inte alls långt härifrån ligger Södervärns busstation, där det finns många förbindelser om man skulle behöva åka längre vägar och inte är bilburen. Men så har det naturligtvis inte alltid, varit.

Söndagen den 28 augusti 1887 klockan 1200 drar den första hästspårvagnen iväg. Demonstrationsturen, för det var en sådan, utgick från Hans Michelssonsgatan, som låg vid det dåtida varmbadhuset nere vid hamnen. Färden gick till Södervärn. På kuskbocken satt en ståtlig kusk i uniform. Färden varade i ca 20 minuter och var 3,5 kilometer lång.

Gamla Sofielund, har sina anor från Thottska släkten, sedan 1609, där godsherren Tage Thott lade Västra Skrävlinge till sitt hemman/enskifte.

1792 sålde Thott sitt hemman till Handelsmannen Hans Bauert, som lät uppkalla Sofielund efter sin hustru Sophia Charlotta af Trolle. Hans Bauert sammanslog sedan det med Västra Kattarp mummer1, som de tidigare hade förvärvat.

Bauerts hustru Sophia dog 1805 och maken Hans dog 1802. De fick 5 arvingar.

Vid samma tillfälle hade Godsherre Tage Thott som uppfört byggnader på Ängavången givit det namnet Sofielundsgården. Hans Bauert lät uppföra många byggnader, närmare 8 stycken.

Gården låg kvar till 1953, då den fick lämna plats för Västra Skrävlinges församlingshus. I dag ligger Sofielundskyrkan S: t Matteus på denna plats.

"Sofielundhusen" med sina 1740 invånare, var väl inte bara en idyll, det fanns ju både fattigdom och elände. Tomterna i Sofielund, styckades av och såldes till arbetarna, eftersom att det nu i slutet av 1800 talet byggdes fler och fler fabriker i Malmös utkant.

Anders Nilsson som var ägare till hemmanet, i Västra Kattarp, på 1870 talet, sålde tomtmarker för 43 öre kvadratmetern. Detta var början på Sofielunds småhusbebyggelse.

Antalet nystartade fabriker ökade på 1880 talet och skapade arbetstillfällen, som mycket väl behövdes för försörjningens skull efter 1870 talets konjunktursvängningar. Där fanns bl.a. Kurzells spinneri, där min mor en gång arbetade i mitten eller i början av 1900 talet, som då väldigt ung. Läderfabriken, Kockums mekaniska verkstad, som den gång låg vid Davidshallstorg, där min far många år senare arbetade.

Det fanns även ett Bryggeri som hette Malmkvist, som flyttades från Malmö 1898, Malmö skofabrik, Manufakturan (Mab och Mya), PLM "Brickan", vid Södra Förstadsgatan osv.

Arbetsdagarna var långa. Man arbetade 58 timmar i veckan och lönen var minimal, ca 20 kr i veckan tjänade en hantverkare. En kvinnlig fabriksarbetare tjänade ungefär 17 kr i veckan.

Den vanligaste yrkeskategorin i Sofielund var grovarbetare, murare, snickare, timmermän och korgmakare. Många av dem som bosatte sig i Sofielund kom från landsbygden. Men det fanns även de som bodde i staden som ville ha ett eget litet hus med en egen liten täppa.

Arbetarna som uppförde sina enkla småhus höll sig ofta med husdjur, såsom höns, grisar och även kaniner. Det var inte ovanligt att man fram på morgonkvisten kunde höra en tupp gala. Det fanns även en liten täppa för grönsaksodling och fruktträd på tomten.

På grund av grisuppfödningen fick Sofielund namnet "Svinaryssland". Men, kärt barn har ju som man brukar säga, många namn. På 1900 talet närmare bestämt 1920, drabbades Sofielund av den omtalade översvämningen och fick ännu ett "kärt" namn. "Lilla Venedig."

Gatorna som var mycket dåligt dränerade, blev till stora floder när det regnade kraftigt. Bl.a. Källare, gator och trädgårdar drabbades som mest av denna översvämning 1917, 1920 och 1924. Detta händer fortfarande år 2007, men i år trots allt regn som kommit, klarade vi oss. Men nu är det dags för att göra något åt detta, är det bestämt. Ja, alltså översvämningarna i våra källare. Det var ju inte en dag för tidigt, säger jag.

Barnen, ofta var det ju stora barnfamiljerna som bodde i dessa bostäder, det kunde ibland bo familjer på 10-12 personer, såg denna översvämning, som ett stort äventyr. De lekte, och plaskade runt i det kanske hälsovådliga vattnet, med sina hemmagjorda segelbåtar och zinkbaljor. Men om föräldrarna också såg det som ett äventyr, förtäljer inte historien.

När vi idag, 2007, har sådana bekvämligheter som rinnande vatten, ja, både kallt och varmt vatten, värmeelement, badrum, toalett, tvättmaskin, torktumlare, elektricitet, kylskåp, frys, mikrovåg, datorer, TV, osv. osv. i våra hus.

Då kan jag inte låta bli att tänka på dem som en gång bosatte sig här. De hade inte ens tillgång till kallt vatten, inomhus? Vattnet fick den gång, hämtas i en grävd brunn på tomten. Om, det fanns någon brunn? Tungt och besvärligt.

Tvättstugan, som även den, låg på tomten, där barnen också fick sig en tvagning i det stora karet, när tvätten var klar och uppburen till tork. Det gällde att hålla grytan "kokande", om inte kokande, så i alla fall varm. Hade man tillika en tvättstuga med mangel kunde man hyra ut denna för 5 öre i timmen. Det blev ett extra tillskott i kassan som behövdes mer än väl. Ovanför tvättstugan, några trappor upp, fanns på en del tomter, utedasset.

När det var sommar brukade man bada på Ribersborg eller i Sandsjön som låg vid den nuvarande Norra hamnen. Vintertid blev det Rörsjöbadet eller Backmans badhus på Föreningsgatan, om inte zinkbaljan kom till användning.

Inomhus eldade man i kaminer och kakelugnar, man använde ved, kol eller koks, som var ransonerad under första världskriget. Vedspisarna var inte bara till för matlagning, utan även en värmekälla kalla vinterdagar och kvällar. Mor i huset var den förste som steg upp på morgonen för att elda i spisen, så att det var varmt och gott innan barnen skulle ge sig i väg till skolan och far till sitt arbete.

Att samlas vid fotogenlampans mjuka sken på kvällarna, kändes även det behagligt för den stora trångbodda familjen.

Där kunde man kanske se mor i huset sitta vid köksbordet och stoppa strumpor eller lappa trasiga kläder. Far i huset, kanske sulade familjens skor, medan de större barnen satt böjda över sin läxläsning, där mor och far förhörde dem på läxan under tiden de utförde sina sysslor vid bordet, medan de mindre syskonen lekte på golvet med någon hemmabyggd leksak. Kanske man även kunde se mors hand sakta vaggande ett av de minsta syskonen till sömns, kanske även med hjälp av de större syskonen.

Fotogen användes även i gatubelysningen. Gasen gjorde sitt intåg 1908. Genom tillgången på gas satte man upp fler lyktstolpar längs gatorna. 1974 infördes elektriciteten i gatubelysningen. Men det fanns de som ville ha bort lyktstolparna. Byalaget i Sofielund fick kämpa hårt för att de skulle få stanna kvar, och de har nu blivit en "symbol" för Sofielund. Bostäderna däremot, fick tillgång till elektricitet, 1917.

Ordningsstadgarna, på den tiden, utomhus, var hårda. Jag läser i stadgarna vad man ansåg kunna vara ett störande moment i idyllen: positiv, musik, sång eller annan konstföreställning, klottra på plank, köra velociped på allmän plats och utan tänd lykta vid mörkrets inbrott. Boll eller trisskastning som kunde skada, eller andra olägenheter som kunde skada, var alltså förbjuden.

Även trafikregler fanns för de körande och ridande. Så här kunde en av paragraferna vara:

§ 6, "Häst må icke bindas i lyktpåle, träd till stöd för planteradt träd, afsedd eller annat å gata till prydnad eller nytta, för sådant ändamål, ej afsedt föremål".

Matförrådet som fanns i källaren bestod ofta av salt eller färsk sill, rökt eller saltat fläsk, bröd och gröt. Ibland, kanske vid festligare tillfällen, slaktade man en höna eller en gris. Till maten drack man svagdricka eller mjölk. Snaps förekom sällan, men kanske, far i huse tog sig en liten en, på lördagar, efter arbetets slut eller kanske, bara vid festligare tillfällen.

Kaffet var ju som vi vet, mycket svårt att få tag på, så det fick bli "surrogat" som hette Cicoria, eller som det kallades för i folkmun "kaffesurr".Ni känner säkert igen namnet.

Som många av oss vet, så var de flesta varor under både första och andra världskriget, ransonerat. Men ibland kunde man komma över sekunda varor, till ett billigare pris. Det kunde vara bröd som inte var dagsfärskt, kakor, som blivit söndriga, "smulkakor", och som barnen kunde få köpa till ett ringa pris för 5öre, i en strut. Man kunde även köpa "trasiga" korvar till ett billigare pris.

I närheten av Sofielund, fanns även ett "Hästslakteri". Det var mycket vanligt att servera hästkött på middagsbordet. "Veganer" eller "vegetarianer" hördes man inte talas om. Vad jag vet. Jag minns ännu i min barndom, hästköttaffären som låg vid Möllevångstorget där mor brukade handla hästkött.

När värmeelementen, kom in i husen så monterades de flesta av kakelugnarna ned. Synd, kan man tycka i dag, eftersom en del av dem var oftast väldigt ståtliga. Även fönstren byttes ut till moderna, större, för ljusets skull. Även detta var ju synd, eftersom att de stora nya 50 tals fönster, oftast inte passade in i dessa gamla 1800 och 1900 tals hus. Men det var ju som sagt, "modernt". Men tyvärr, var inte alltid det moderna, det vackraste.

Mittemot vårt hus, fanns en gång en hökeriaffär, speceriaffär och mjölkaffär. Huset är numera ett moderniserat familjehus.

I nästan varje kvarter fanns en mjölk, kött eller speceriaffär, där man gjorde sina inköp, ibland även på "krita". Vilket betydde att man handlade på kredit. Handlaren skrev upp i en bok, de varor man inhandlat, och inte kunnat betala just då, men som man sedan betalade när lönen kom, antingen alltsammans på en gång, eller i alla fall, en del av skulden.

Fattigdomen var ganska stor i dessa barnrika familjer. Några bidrag, som socialbidrag, barnbidrag, hyresbidrag, fanns inte. Däremot fanns det något som man kallade för "fattighjälpen".

Men ofta var det väl så att familjerna tyckte att det var skamligt att få denna hjälp. Då levde man hellre på vad man själv kunde inskaffa. När lönen kom och skulden var betald, var det dags för en ny, sådan. Det var värre för de arbetslösa.

Det fanns även en kemisk tvättfabrik längre ned i gatan. Där man kunde lämna in kläder som inte var "vattentvättbara". Om man även kunde få sina kläder tvättade på avbetalning, förtäljer inte historien.

I Gamla Sofielund fanns mellan 1880-1960 dessa inrättningar:

Cykelaffär, korvkiosk, skrädderi, tobaksaffär, uraffär, gjuteri, fläktfabrik, Pärs kemiska.

Det fanns även något som hette Glaskonst, där man kunde beställa fönsterglas och annat finare glas, denna affär fanns kvar länge. Laxrökeri, Oxslakteri, hästslakteri, köttbutik, och "Karamell Olsson", var även en del av inrättningarna i Sofielund.

Där fanns även en liten skollokal och naturligtvis, Sofielundskolan, där min man gick de första skolåren, skolan finns ännu kvar, en plantskola, skomakeri, trikåaffär, ett skrot och lumpsamleri. Knäcktillverkning, korgmakeri, bageri, smedja, bryggeri, vattenfabrik, cykelverkstad, färgeri, måleri, en potatiskällare, ett åkeri, för häst och vagn, plåtslageri, begravningsentreprenör, likutkörare, filmateljé, tryckeri, polis, fotogenhandlare, dockreperatör, antikaffär fanns och även en "spågumma"?

Spågumman, var kanske lite av ett nöje och kanske även för många en tröst i eländet. För elände fanns det ju även.

Eftersom spågumman oftast talade om vad de helst ville höra, kanske att vinna en större summa pengar? Ja, den där gumman såg väl även, som hon sa, död och elände i sina kort.

Men däremot ransoneringskorten, som infördes under första och andra världskriget, kunde gumman inte spå i. Dessa kort var mera till nyttigare saker. På dem inhandlades nämligen smör, kött, kaffe, te, fläsk, matfett, tobak, textilvaror och andra nyttiga saker. Ibland bytte man kuponger med varandra, naturligtvis efter behov, eftersom att grannsämjan var mycket god på Sofielund.

På kvällarna brukade de äldre gummorna, sitta utanför på husens trappor med sitt handarbete och kika på flanörerna som gick förbi och på sådant som hände på gatan. Ibland stannade promenaden upp en stund och då byttes några ord och även, kanske, lite skvaller.

En dag, sägs det, stannade en bil, en "amerikanare" alltså ett riktigt "dollargrin" utanför ett hus på gatan, ut ur denna bil steg en av våra mycket kända skånska artister, Edvard Persson, med privatchaufför.

Besöket gällde hans bror Theodor Persson, som bodde på Idunsgatan 10. Edvard Persson hade kommit hem ifrån Amerika där han hade varit och spelat in en film, därutav det stora "dollargrinet".

Det påstods att man om eftermiddagarna, kunde se Edvard och brodern sittande i lusthuset på Idunsgatan och dricka "kaffegök". Besöket blev ett intressant samtalsämne länge, i Sofielund.

I Sofielund bodde även en del andra s.k. "Kändisar", och även original som fick sina namn efter sitt utseende eller sitt beteende. Här är några av dessa original.

"Otto med tänderna", (Det kanske berodde på att han hade stora eller kanske utstående tänder?) "Varulven", (Det sägs, att han gick som en gorilla.) "Hugo tunnbindare", "Röde Sandberg", (var han möjligtvis "sosse" eller kommunist?) "Jeppa Play" (rödspritsdrinkaren,) osv.

Även på vår tid, har vi haft, en del kändisar boende i Sofielund.

Våra grannar, skådespelarna Ellika Naumann-Mann, gift med Siegfried Naumann, kompositör, professor, författare, (som fick mig att utveckla mitt skrivande.) Bill Hugh, Lars Humble, och sist men inte minst den store artisten Jan Malmsjö, som ofta var hos sin mormor på Idunsgatan.

Ungdomarna i "gamla" Sofielund, brukade roa sig med dans och underhållning på Godtemplarlokalen, som låg på "nya" Sofielund.

Sommartid tog man sig en promenad till Sofielundsparken. Där kunde man få se lokala förmågor uppträda såsom "Göran från Hylle". En komiker från Hyllie.

Folkets Park, låg ju inte så långt ifrån Sofielund, där inte bara ungdomen kunde roa sig, med bland annat dans. Där fanns en dansbana för de yngre och en för de äldre och inte att förglömma, och som ännu finns kvar, naturligtvis "Far i hatten", det lilla kaféet, en liten oas mitt i parken, där gubbarna kunde ta en öl.

Under vinterkvällarna träffades man oftast hemma hos varandra för att sy och brodera, en s.k. "syjunta".

Om man inte ville sitta inne och sy och brodera eller kanske sticka strumpor, kunde man åka skridskor med sina "sillarör" på Pildammarna där isen vissa tider var så tjock att den bar. Sillarören spände man fast med remmar på kängor eller stövlar. Ibland satt de fast på kängorna, men lika ofta åkte de av. Det var en konst att spänna på dem rätt och en konst att få dem att sitta kvar.

Det fanns naturligtvis även då, både glädje och sorg i dessa trakter. Begravningar avlöste varandra, det hände att man ställde kistan med den avlidne, liket, ute i tvättstugan, eller brygghuset, i väntan på begravningen.

En episod som jag hört berättas om, var när en äldre man stod "lik i tvättstugan".

När begravningen var över, sägs det, fick inte hans maka någon ro. Hon berättade för grannarna, att hon hade hört någon som var inne och rotade i skänken i brygghuset, på nätterna, där hennes make brukade ha sin "rödspritsflaska". Han var känd för att tillsammans med några andra gubbar inta denna starka vara, bakom en av häckarna i Sofielund.

Till slut efter många nätters vaka, gav hon upp och gick till kyrkogården, där hennes make låg, och grävde ner en flaska med rödsprit i graven. Efter detta, sägs det, blev det lugnare i huset.

Osökt kommer jag att tänka på en historia, som även denna handlar om en gammal man, som vi kan kalla för Anders, som ligger för döden.

Anders, tittar upp på sin hustru med bedjande ögon och säger:

"Mor lilla, kan du ente ge mig en ‘sista’ sup?"

Hustrun tittar ner på honom och säger med sträng röst.

"Här ska ente "supes"! Här ska "döss"!

Ja, vem vet? Gubben i Sofielund, fick kanske inte sista supen av sin gumma?

Gun Johnsson

Källa: Sofielundsbladets jubileumsnummer, Livet i Gamla Sofielund, när seklet var ungt och Gamla Sofielunds historia, Malmö Stadsbibliotek, Stadsarkivet i Malmö, bl.a.