Vädret var ovanligt varmt för sin årstid. Maj, månad, syrenernas tid. Mona drog in syrendoften ifrån busken. Hon stannade till och öppnade väskan, tog upp en liten spegel ur den.

– Tja… tänkte hon när hon såg sig i spegeln.

Håret var blont och uppsatt i en frisyr som kallades för "svinrygg", en stor "rulle" i nacken som hon fäst med hårnålar. Hon trippade på skor med stilettklackar som hon hade inhandlat i en skoaffär på Södra–Förstadsgatan i Malmö där hon bodde.

Skorna var duvblå med svarta spännen, de var tålösa. Hon hade fått beställa skorna i affären eftersom klackarna skulle vara extra höga och modellen på skorna, skulle se ut på ett speciellt vis, som hon själv, hade bestämt. Biträdet i affären hade tagit mått på hennes fötter, innan de sydde upp dem till henne. Mona hade sedan ritat och berättat hur hon hade tänkt sig att de skulle se ut. Skorna hade inte varit billiga. Egentligen hade hon inte haft råd med sådana dyra skor för dyrt blev det minsann.

Hon bar en grå dräkt, kjolen var mycket snäv. Den hade hon sytt in själv. Mona hade lånat en symaskin av en bekant till hennes mor.

Ovanpå hennes blonda frisyr satt en liten hatt, som kallades för ett "äggskal". Ja den hade samma form som ett äggskal. Den var chockrosa, inte vit som ett sådant. Och gick i samma nyans som scarfen som hon bar om halsen.

Hon rättade till frisyren och hatten, sedan öppnade hon väskan igen, denna gång för att ta upp ett läppstift. När hon skruvat av hylsan, förde hon läppstiftet till munnen och lät det följa läpparnas konturer "amorbågarna" kom nu mer till sin rätt. Hon gned läpparna mot varandra.

Samtidigt passade hon på att knycka en syren ifrån trädet där hon stod, men först såg hon sig om flera gånger innan hon gjorde det. Att knycka en syren, kändes nästan som att palla äpplen som liten. Hon kunde inte låta bli att fnissa lite. Hon gick sakta över gatan mot Södervärnskolan.

Hon var på väg till Folkets Park. Väskan slängde mot hennes höft när hon trippade iväg igen. Hon hörde någon vissla efter henne, men hon vände sig inte om, eftersom hon redan på avstånd hade sett ett gäng pågar på andra sidan trottoaren.

Mona kände igen en av dem, Ingvar. Hon var nog en aning förälskad i honom, ja kanske lite mer än en aning. Hon knyckte på nacken för att han inte skulle märka hennes intresse för honom, snubblade till, så förargligt, men rätade snabbt upp sig igen och trippade vidare på sina "stilettklackarna". Hon hörde moderns röst:

– Akta daj nu för rälia pågar!

Precis så hade hon sagt till Mona, innan hon stängde dörren.

– Rälia pågar? Undrar om Ingvar va en av dom som hennes mor hade menat?

Sedan sneddade hon över Spårvägsgatan, gick förbi "Plaskdammen" på Södervärnsgatan, och kom nu in på Sofielundsvägen, där hon sedan fortsatte förbi "Ystalekan" lekplatsen där hon lekt som barn. Den kallades så eftersom den låg på hörnet av Ystadsgatan och Södra Parkgatan. Hon gick förbi rondellen på Södra Parkgatan tills hon kom fram till Folkets Park.

Utanför folkparkens grind, stod Gudrun hennes "bästis" och väntade på henne. Hennes jacka gick i samma färg som Monas hatt och scarfs, skorna var svarta. Men klackarna på hennes skor var lika höga som Monas, tolv centimeter. De ögnade varandra noggrant och började sedan fnissa. Sedan tog hon Mona under armen och drog iväg med henne.

Innan de gick in i Folkets Park visade de sina "parkakort" för vakten. Korten gällde hela sommaren. Egentligen hette det säsongskort. Om man hade ett säsongskort, behövde man inte betala kontant inträde på hela sommaren, det var bara att visa fram kortet. Ja… ja, kortet kostade visserligen en slant. Så visst kändes det lite i börsen när man skulle ut med så mycket pengar på en gång. Men i det långa loppet blev det ju billigare. Hon fick låna lite av morsan.

Mona jobbade på Fougstedts kappfabrik, som låg på Stortorget. Lönen var väl rätt skaplig, men den skulle räcka till så mycket tänkte hon. Gudrun som jobbade på Tobaksmonopolet, tjänade lite mer. Ibland funderade hon på att börja där i stället. Hennes morsa tyckte att hon skulle stanna kvar där hon var.

– En "hoppjerka" ska du väl änte blee? Undrade hon, med en bekymrad min.

Hennes morsa som själv hade jobbat på samma fabrik i fyrtio år, läderfabriken på Ystadvägen. Mona mindes när hon plockade tomater, nästan en helt sommarlov, ja, sedan hade hon till och med drömt om tomater på natten. Pågarna som plockade tillsammans med henne och de andra fyra töserna, kom på att man kunde fuska. De lade de gröna, omogna tomaterna underst och de röda överst. På det viset blev korgen full fortare, så att de tjänade mer pengar. Trodde de. Förmannen som han kallades för, ja han som bestämde över dem, kom på det ganska fort. De fick sig en rejäl utskällning, sedan var det slut med det "fuskandet".

Monas morsa var "synsk", hon kunde se sådant som ingen annan kunde se. Det låg i släkten. Monas mormor hade varit likadan. En gång såg hon att Monas farmor snart skulle dö. Hon dog faktiskt en vecka efter. Men hon var ju mycket sjuk. Kanske hon hade dött alla fall tänkte Mona. Skrockfull var hon också.

Om blommorna i en kruka vissnade ner, ja då var det också någon i släkten som skulle dö.

En dag tappade Mona sin fickspegel i golvet så att den sprack. Då sa hennes morsa att det betydde "sju års olycka". Ibland sa hon att "om man sjunger på morgonen gråter man innan kvällen!" Eller var det skratta man inte skulle göra? Vad som skulle hända kom Mona inte riktigt ihåg, och brydde sig inte heller. Det var ju ändå bara skrock.

Mona berättade för Gudrun att hon sett Ingvar.

– Nää… de menar du änte… sa Gudrun och spärrade upp sina stora blå ögon, fick du den av han? sa Gudrun och pekade på syrenen som Mona hade i handen.

– Nää… den har ja knyckt på en buske borta vid Södervärn, svarade Mona och fnissade till.

– Han kanske dansar med daj i kväll, tror du änte de? Undrade Gudrun igen.

– Jo… kanske? Svarade Mona och såg längtansfull ut.

Hon rodnade när hon tänkte på honom. Förra lördagen hade han dansat med henne och tittat på henne med sina bruna ögon. De hade dansat till en riktig "tryckare" han hade hållit henne hårt och väldigt nära.

…."När vi båda går och drömmer medan natten faller på allting annat vi då glömmer, är det synd, om jag viskar i ditt öra ord av kärlek då och då, som jag vet att du vill höra, är det synd"…

Mona såg drömmande ut när hon sjöng låten för Gudrun. Ja hon kunde nästan orden utantill. Sedan suckade hon så högt att Gudrun tittade på henne och undrade om hon var "så väck i han"?

Mona nickade och svarade med ett Mmm…!

"Han e så snygg den där Ingvar me sina bruna ögon. Och så har han ju mockaskor", tänkte hon och suckade tyst.

Sedan gick de tysta sida vid sida, var och en i sina tankar. Mona visste att Gudrun var "väck" i en som hette Johnny och som hon kunde linda om sitt lillfinger. Grusgången knastrade under deras skor när de trippade bort till "Sviddan" det gick inte att ta för långa steg med sådana klackar. "Brända tomten" som dansstället hette från början, efter en eldsvåda, fick sedan namnet "Sviddan."

Mona såg efter om strumpsömmarna satt rakt. Strumporna var alldeles nya med svarta sömmar och smala svarta hälar. Hon hoppades att det inte skulle gå någon maska på dem i kväll. I annat fall fick hon väl sätta nagellack på maskan, så att hon kunde ha strumporna några gånger till

Hon hade inte råd att lämna in dem till uppmaskning, eller köpa nya, hon var ju redan skyldig morsan pengar.

När de kom fram till dansbanan såg de att där var mycket folk. De köpte några dansbiljetter. Orkestern spelade en vals. Gudrun ville att Mona skulle dansa vals med henne. Hon hade fått syn på Johnny som stod längre bort, hon tog tag i Monas arm och drog henne upp på dansgolvet.

… Vad tar ni för valpen där i fönstret… sjöng han i orkestern. Mona följde Gudrun med blicken, hjärtat tog ett skutt i bröstet. Där borta stod Ingvar. Sidan om honom stod Johnny. Ingvar såg på henne igen med de där ögonen. Men när de sedan dansade förbi, låtsades han inte se henne, han vände sig till Sven som stod mittemot honom, och låtsades ha ett viktigt samtal med honom. Hon såg hur Ingvar strök fingrarna genom håret. Mona skrattade extra högt åt någonting Gudrun sa. Men han märkte inte ens det, utan fortsatte samtalet med Sven.

När de gick ner ifrån dansgolvet, var hon tvungen att se efter om sömmarna satt rätt. Hon blötte lite saliv på fingret och satte det först på den ena sömmen sedan på den andra sömmen. När de kom ner ifrån dansgolvet ställde de sig sidan om Karin och Irene. Karin hade en svart dräkt på sig och Irene en blommig klänning med röda rosor. Karins hår var nästan svart och kortklippt, Irene, hade axellångt rödblont hår.

– Haaj po er! Sa Karin med sin grova röst. Haur ni vatt oppe o dansat?

Mona och Gudrun svarade ja samtidigt. Sedan vände Mona sig om för att se efter om Ingvar stod kvar på samma plats. Hon rodnade när hon såg att han tittade på henne, hon vände sig snabbt om igen och försökte lyssna på vad Karin sa. Efter en stund kände hon att någon "knackade" henne på ryggen, blossande röd vände hon sig om.

– Hrmm… Ska vi dansa?

När hon vände sig om såg hon med en besviken min att det var Uno.

Hon försökte le, och nickade tyst och tog honom i handen. Det var en foxtrott, Uno gnolade med i refrängen. Han dansade bra, hon visste att alla ville dansa med Uno för att han dansade så bra och var snygg. Visst gillade hon honom, i alla fall gillade hon att dansa med honom.

Nu tryckte han till och blåste henne i örat. Hon kände hur hon stelnade till, han märkte visst ingenting utan fortsatte att trycka ännu hårdare. När de dansade förbi där Ingvar stod blundade hon och låtsades njuta av dansen. Hon kunde inte låta bli att kisa med ett öga, bara för att se om han hade lagt märke till henne. Men han gav henne inte den allra minsta lilla blick.

Hon gjorde sig tyngre och tyngre i Unos famn. Han tittade på henne, hon som nyss hade dansat så lätt som en fjäder. Hon tittade tillbaka på honom med uttråkad min.

När de gick ner ifrån dansbanan höll hon honom slappt i handen. Mona nickade kort när hon tackade för dansen. När hon såg hans ledsna ögon, ångrade hon sig lite, hon kunde i alla fall ha gett honom ett leende som tack för dansen, för det var han i alla fall värd.

Men hon hade varit så upptagen av Ingvar i sina tankar. Men sedan tröstade hon sig med att det var så många andra, som var intresserad av Uno i alla fall. Hon såg att Irene tittade långt efter honom när han gick därifrån.

Karin tog upp en cigarett ur ett paket. Hon sträckte fram det till Mona och sa med sin hesa och grova röst:

– Ska du hau en? Sedan sträckte hon fram en tändsticka som hon repat eld på.

Mona drog ett djupt bloss på den tända cigaretten som var av märket "Lucky Strike" eller som Karin sa "Luckistriike" och blåste sedan ut röken igen. Försökte sedan göra några rökringar, men hon lyckades inte så bra.

Karin däremot visste hur man skulle göra. Hon kunde blåsa rökringar hon. Nu blåste hon in ringarna i varandra. Ja, Karin hon kunde och vågade allt.

Karin hade två äldre bröder och en äldre syster, som dansade på den andra dansbanan i parken, som kallades för "Storan." Där "Parka-Lotta" ett original, brukade vara. När dansen var slut på "Sviddan" brukade de springa bort till "Storan" kanske inte för att dansa direkt, bara för att titta på när de vuxna dansade. Hennes föräldrar brukade dansa där, om de någon gång gick till parken. Ofta var det inte, kanske en till två gånger om året.

Där stod de och tittade på "Parka-Lotta" när hon bjöd upp karlarna. De bjöd aldrig eller i alla fall sällan upp henne. Det var synd om henne tyckte Mona.

Men just nu var det "Sviddan" som gällde.

Mona skulle precis dra ett nytt bloss på sin cigarett när någon tog den ifrån henne. Hon snurrade runt och skulle precis fräsa till när någon sa:

– Haur du tid å dansa med maj?

När hon såg vem det var nickade hon och blev blossande röd. Hon kände hans hand i sin, denna gång var det rätt hand.

…."Första gången är det nu som jag är kär"… sjöng han i orkestern igen.

Hennes hjärta bultade, hon undrade om han kunde höra det. Han tryckte henne hårdare intill sig, denna gång lät hon det ske. Hon kunde inte låta bli att kasta ett öga på Gudrun som var uppe och dansade med Johnny. De gjorde en min åt varandra.

I väntan på andra dansen stod hon tyst intill honom, hon kände hur han såg på henne när han drog henne närmre intill sig. Hon vågade inte se på honom, hon visste att hon då skulle rodna igen och det kändes så förargligt. Dansen tog slut alldeles för fort denna gång.

Hand i hand gick de ner ifrån dansbanan. Han tackade för dansen och gick därifrån.

Hon hann precis tända en ny cigarett när hon blev uppbjuden igen. Denna gång var det en vals, … Tralla… laaa… twiddle… di… di… kom hit om du vill… så sjunger alla fåglar på adress Rosenhill…

Lennart stod där med ett framfusigt leende, hon brukade dansa vals med honom. Det fanns väl ingen i hela Parken som kunde dansa vals så bra som Lennart. Hon skrattade mot honom och tog hans hand.

Lennart sjöng för full hals när de dansade. De dansade förbi där Ingvar stod, Mona skrattade mot honom utan att rodna. Han rörde inte en min.

Danserna blev många under kvällens lopp, både för Gudrun och Mona. Karin hade aldrig en sådan tur, man såg nästan aldrig någon dansa med Karin, i alla fall inte någon tryckare. Irene verkade ledsen i kväll såg Mona, hon skulle precis fråga henne varför, när Uno närmade sig igen. Mona suckade, hon hade redan dansat tre danser med honom och lett mot honom flera gånger. Inte nu igen tänkte hon.

– Ska vi dansa?

När Mona vände sig om blev hon allt lite snopen, när hon förstod att denna gång var det inte menat åt henne.

Hon hörde någon svara "ja tack"! Det var Irene. Med ett leende på läpparna såg hon hur Irene tog Uno i handen.

Karin blev som sagt var, sällan uppbjuden, hon bjöd istället upp töserna på vals och foxtrott. Hon skrålade i kapp med orkestern när hon dansade

…. ÅÅÅh… Egon… Egon… Egon, ja e såå käär å galen i daj… så obeskrivligt galen i daj så ja vill helt försvinna… sjöng hon och svängde i väg i en foxtrot med Irene.

Nej, aldrig var där någon påg som följde Karin hem. Hon som var så rolig. Hon "målade" sig alltid för mycket, tjocka lager med smink. Det syntes att hon var målad. Men hemma hos henne var det ingen som brydde sig om det. Det var annorlunda hemma hos Gudrun och Mona. Ofta gick de hem till Karin och "målade" sig innan de åkte och dansade. Men nu var det nästan sommar så hon och Gudrun behövde inte någon make up. De hade redan fått lite färg i ansiktet, i alla fall lite fräknar på näsan, åtminstone Mona.

Karin verkade alltid mer vuxen än de andra och såg också mycket äldre ut än sina sexton. Kanske för att hon hade en äldre syster som visade henne hur man skulle uppträda för att verka äldre.

Hon lånade kläder av sin syster ibland, visserligen i smyg. En dag när hon skulle ringa på hos Karin, hörde hon hennes systers röst innanför dörren:

– Du ger fan i mina kläder, köp daj egna!

Hon hade det nog inte lätt alla gånger. Var fanns hennes far egentligen?

Idag luktade hon så starkt av parfym. Antagligen var det hennes systers parfym. Men det gick rykte att det inte var Karins syster, de sa att det var hennes mamma.

Så då bodde Karin och hennes mamma hemma hos Karins mormor som hon kallade för morsan.

Men då var ju hennes bröder hennes morbröder i så fall eller…?

Nu hördes Karins hesa skratt igen. En av hennes bröder hade lärt henne en visa. Karin hade sjungit visan för Mona och Gudrun hemma hos Gudrun i lördags. Nu kunde de den utantill. De fnissade när de sjöng den tillsammans. Men bara när där inte var någon i närheten. Så här lät den:

"Min mor har sagt till maj att ja ska akta maj

så inga rälia pågar får fatt i maj

först vill dom krama maj, sen vill dom kyssa maj

sen vill dom följa maj hem till min lilla säng."

Mona undrade vad hennes mor skulle ha sagt, om hon hade vetat att Mona sjöng en sådan visa, som handlade om rälia pågar.

Ibland verkade det nästan som om Karin skrattade, inte för att något var roligt, utan mera som om hon bara låtsades ha roligt. Ja hon var lustig den där Karin, tänkte Mona. Ibland trodde man att man kände henne så väl, men så … det var någonting hos henne som man inte riktigt förstod … nää… man blev aldrig riktigt klok på Karin, hon ville nog inte att man skulle det heller. Men rolig var hon.

Irene såg glad ut i ögonen, när hon hand i hand med Uno, kom ner ifrån dansbanan. Han såg också glad ut när han gick därifrån. Karin tittade på Irene och sa:

– Va du ser gla ut, e de bara för att Uno dansade me daj?

Irene rodnade och svarade:

– Aaah… duu.. va tyst me daj… tänk om han hör daj!

– Nu spelar vi damernas tre danser! Hördes det i högtalaren någon som sa.

Mona såg sig om, där borta stod Ingvar, om hon skulle bjuda upp honom. Men innan hon hade tänkt färdigt blev han uppbjuden av Inger, hon hade sett att han dansat med henne två gånger i kväll, lika många som med henne. Inger var också väck i Ingvar hade hon hört.

"Första damernas", brukade man dansa med den som bjudit upp flest danser. Men också med den som man tyckte mest om. Eller som Gudrun brukar säga, "den som man var väck i".

Mona hade ju dansat flest danser med Uno och Lennart men den hon tyckte mest om, ja hon visste ju precis vem det var.

När hon tittade bort mot Uno, såg hon att där framför honom stod både Irene och Anita. Hon mötte hans blick. Lennart hade inte hunnit bli uppbjuden ännu. Hon vinkade åt honom och gick sakta fram till honom. De tog varandra i handen och gick upp på dansgolvet.

Han sjöng i hennes öra, men hon kunde inte koncentrera sig på låten de spelade, hon försökte hitta Ingvar på dansgolvet, och där, där såg hon honom.

Nu dansade de förbi varandra. Hon försökte låtsas att hon inte sett honom, men det lyckades inte. Hans bruna ögon borrade sig in i hennes. Ännu en gång kände hon hur rodnaden kom smygande på hennes kinder. Jo visst var hon "väck" i honom alltid. Hon skulle försöka hinna fram till "andra damernas" och fira honom. Sedan kunde hon bjuda Uno på "tredje damernas." Gudrun och Johnny dansade hårt sammanslingrande, Gudrun blundade.

Mona väntade tills orkestern började spela. Då vände hon sig om mot Ingvar och såg att han stod kvar på samma plats. Hon nickade mot honom, han nickade tillbaka och gick mycket sakta emot henne, de möttes på halva vägen. När han sträckte fram sin hand, tog hon den.

Hon kände hur hon darrade i hela kroppen och hur hjärtat slog i bröstet, när de fortsatte upp på dansgolvet. Han drog henne intill sig. Han andades i hennes öra. De dansade tysta kind emot kind. Han luktade så gott, hon drog in doften och borrade in näsan mot hans kavaj.

"Men flickehjärtan är ingenting att lita upp på, de klappar ständigt för en, men lika ofta för två"…

De spelade "Mjölnarens Irene". Hon tyckte om att dansa till den i vanliga fall, men i kväll, tyckte hon inte att orden riktigt stämde. Hennes hjärta klappade ju bara för honom, Ingvar, speciellt i kväll. Hon ville inte att dansen skulle ta slut.

Han höll henne om midjan när de gick ner. När han tackade för dansen strök han henne över ryggen, hon gav honom ett leende.

Karin kunde inte låta bli att kommentera detta och sa:

– Jaa… haa… du… så du ska gå him me Ingvar i kväll?

Mona ryckte på axlarna, och svarade:

– Tsss… de vet ja väl änte… kanske… vi får se!

– Nu spelar vi tredje damernas… sista chansen pågar! Hör ni töser, se nu till och bjud upp pågarna med er! Sa han som spelade i "Ramonas band" samtidigt som det skorrade till i högtalaren.

Mona ryckte till, hon stod i andra tankar. Ja visst ja, Uno, hon skulle fira Uno på tredje damernas.

Men var fanns han nu. Jo, han stod därborta och pratade med Sven. När hon såg att Kerstin närmade sig honom, skyndade hon i väg. Hon hann precis fram före henne. Tog honom i armen, såg i ögonvrån Kerstins min, den var obetalbar. Med gapande mun stirrade hon på Mona. Nu fick hon något att skvallra om. Kerstin var känd för att vara en som visste allt om alla. Kunde inte behålla en hemlighet. Ville man att något skulle komma ut till andra, ja då var hon den säkraste ventilen. Det tog inte många minuter förränn halva parken visste det. Hon hade väldigt många kompisar men ingen riktig vän. Det var kanske inte så konstigt. En riktig skvallerapa, sa man om henne.

– Ska vi dansa Uno, sa Mona. Hon såg att han blev förvånad men också glad. Han nickade och följde med upp på dansgolvet.

– Jag trodde att du hade glömt maj! Sa han.

– Nää, varför skulle ja de! Svarade hon.

Han höll henne hårt när de dansade, visst dansade han bra och visst var han snäll och allt det där, men han var ju inte Ingvar. Hon suckade tungt.

Greppet om henne lossnade något, när han sa:

– Sucka mitt hjarta, men brist änte!

Hon försökte skratta, men det blev mest ett tunt och krystat leende.

– Vim ska följa daj him i kväll?

Mona ryckte till och rodnade när hon svarade:

– De vet ja änte… ännu!

– Då kanske ja har en chans?

Hon svarade inte, ville inte såra honom, utan låtsades som om hon just hade fått syn på Gudrun, som dansade med Erik. Hon vinkade åt henne. Gudrun såg förvånat på henne och sedan på Uno.

De dansade bort och ställde sig sidan om Mona och Uno, i väntan på att orkestern skulle spela igen.

Gudrun gjorde en min mot henne som betydde "Ska du gå him me Uno"?

Mona skakade nästan osynligt på huvudet, det var bara Gudrun som uppfattade det.

Hon hoppades att det blev en vals, så hon slapp ifrån hans tryckningar.

Nu blev det en foxtrott igen.

Det verkade som om han hade förstått att han inte hade någon chans på henne i kväll.

Uno var inte dum, nej tvärtom. Så lätt det hade varit att vara väck i Uno i stället. Men nu fanns ju Ingvar.

Än en gång tackade han henne för dansen och gick iväg. Hon tyckte att han såg lite ledsen ut i ögonen. Men hon var inte säker.

Hon vände sig mot Karin som stod och höll två väskor, hennes och Irenes. Karin tittade på henne allvarligt utan att säga någonting.

Irene och Mona tog emot väskorna som Karin gav dem. Hon höll fortfarande Gudruns väska i handen. Irene hade varit uppe och dansat med Sigge, en rolig kille, som fick alla att skratta. Han var väldigt förtjust i Irene det kunde alla se. Men var hon förtjust i honom?

Mona och Gudrun var trötta och fnittriga, de hade dansat varje dans, det kändes i fötterna. På hemvägen brukade de ta av sig skorna. Att dansa var det bästa de visste. Onsdag, lördag och söndag, dansade de i Folkets Park, hela sommaren. Vintermånaderna åkte de iväg till Klagshamn eller Solhagen, ibland även till Lomma, för att dansa.

Arena, var ett dansställe, som inte Monas föräldrar tyckte att hon skulle dansa på. "De e inga bra töser som går po sånna "ställen!" Sa hennes morsa. Men hon visste inte att Mona redan hade besökt "stället".

Det var en lördag i vintras som hon hade dansat med Kaj, "han med motorcykelen", som morsan brukade säga. Kaj var äldre än de andra killarna hon kände, han var så erfaren, och spännande, hade hon tyckt den gången.

Hon hade åkt motorcykel med honom några gånger, då hade hon suttit där bak och hållit honom hårt om livet. Han hade också bjudit henne på bian några gånger. Hon minns en av filmerna som de hade sett "Simson och Delila", en spännande film.

Filmen handlade om att styrkan satt i håret, i alla fall i Simsons hår. Ända tills Delila eller vem det nu var, klippte av en bit av hans hår. Det var visst på Plaza som filmen gick den gången.

Men när Kaj, började vilja mer än att bara kyssas, då gjorde hon slut med honom. Det kändes inte rätt, hon blev inte upphetsad av hans kyssar. Det kändes inte ner i tårna, som det skulle göra enligt novellerna, som hon hade läst i veckotidningarna hemma hos Gudrun. De var så blöta, kyssarna, nää, hon var nog inte kär i honom. Eller som Gudrun sa "väck i han"! Näää man måste va riktigt kär, tänkte hon.

Och så hade han ente bruna ögon som Ingvar. "Bruna ögon och mockaskor" de skall man ha enligt Mona.

Nu spelar vi aftonens sista dans! Sa en röst i högtalaren. Mona kände en hand på sin axel och hörde någon viska i hennes öra.

– Vill du dansa "sistan" me maj?

Hon vände sig om och såg in i ett par bruna ögon.

– Mmm… Sa hon och nickade med rodnande kinder.

När de kom upp på dansgolvet hörde hon att bandet spelade en av hennes favoritlåtar.

…"Vaya condios, min älskling… Vaya condios min vän"...

Han i orkestern sjöng så himla bra, och snygg var han också, nästan som Ingvar, tänkte hon.

Hon trodde knappast att det var sant, han, Ingvar, ville dansa sista dansen med henne, betydde det att han tänkte fråga om han fick följa henne hem? Hon lade sin kind mot hans. Hans grepp hårdnade om henne, hon ville aldrig mer lämna hans famn. När han nafsade henne i örat, kände hon en varm känsla genomströmma hennes kropp. Nu lät han tungan rulla runt i örat, men hon visste inte riktigt vad hon tyckte om det.

Nästa dans, blev "God natt Irene" stilla vals igen. Hon blundade när de dansade.

När hon tittade upp igen, såg hon att längre bort dansade Uno med… hon skrattade tyst, när hon såg vem det var.

Han dansade med Irene, hon höll om Uno med båda armarna som om hon aldrig ville släppa honom, och han om henne. De såg lyckliga ut.

…"Älskling, god natt, … sov gott och dröm en vacker dröm, god natt Irene god natt"!

Han frågade inte om han fick följa henne hem, han tog henne bara om livet och sa:

– Kom nu så går vi!

Hon nickade och svarade: Mmm… igen!

Karin tittade på henne när de kom ner ifrån dansgolvet och frågade:

– Ska han följa daj him va?

Hon gav Mona väskan som hon hade sett efter, medan Mona var uppe och dansade med Ingvar.

– Kommer du hit i morren? Fortsatte Karin undrande.

Mona ryckte på axlarna och sa:

– Kanske… jaa, jag vet änte… ja, jag tror de i alla fall!

De sa hej till varandra och Ingvar tog Mona om livet och gick iväg med henne.

När de kommit en bit ifrån dansbanan stannade han och såg på henne allvarsamt. Sedan drog han henne hårt intill sig för att kunna kyssa henne.

Hans läppar var hårda, tyckte hon, inte alls så mjuka som hon hade tänkt sig. Men de var inte heller så blöta som Unos läppar, eller Kajs. Hon nästan tappade andan. Han försökte sära på hennes läppar, hon kände hans tunga komma in i hennes mun.

Först tyckte hon inte om det, men efter en stund kändes det riktigt skönt. De stod kvar där en bra stund, tills de hörde någon komma. Sedan gick de vidare med armarna om varandra.

Mona hade nästan glömt bort hur ont hon hade i fötterna efter kvällens danser. Men nu gjorde de sig påminda igen.

– Ska vi sätta oss ner en stund så att du får vila dina fötter? Sa han.

Hur kunde han veta att hon hade ont i fötterna, var han tankeläsare? Undrade hon.

De satte sig på trappan utanför en port på Parkgatan. Han kysste henne igen, samtidigt som han knäppte upp knapparna i hennes dräktjacka. Hon hörde att han andades fortare och häftigare. Tungan var långt inne i hennes mun nu.

Nu hade han fått in handen innanför blusen. Hon kände hur han tog tag om hennes bröstvårta. Hon kände en ilning genom hela kroppen.

Plötsligt flyttade han handen, och lyfte upp hennes kjolkant. Han tog ett hårt grepp om hennes lår, försökte få in handen mellan hennes trosor.

Men då satte hon handen mot hans bröst och föste bort honom. Samtidigt hörde hon en välbekant röst, det var Gudruns, som sa:

– Vaa… sitter ni här?

Ingvar ryckte till och släppte Mona och sa med ett fånigt leende:

– Jaa… vi vilar oss ett tag… Mona hade ont i fötterna!

Gudrun hade Johnny med sig. Ingvar tittade på honom och gjorde en lustig grimach.

– Ska vi sätta oss ner en stund? Sa han frågande till Gudrun.

– Ja vet änte… man bler så skitig po kjolen!

Det avgjorde saken. Mona och Ingvar reste sig upp nästan samtidigt. I smyg försökte hon rätta till kjolen och knäppa knapparna i jackan.

När Gudrun såg det spärrade hon upp sina ljusblå ögon. Mona rodnade.

Ingvar tog henne om livet igen. Tillsammans med Johnny och Gudrun gick de hemåt.

När de kommit en bit kände hon hur Ingvar saktade in på stegen. Snart var de en bra bit efter Gudrun och Johnny.

Han kysste henne igen, lika hårt som förut. Hon tänkte på hur ömma hennes läppar skulle bli dagen efter, och svullna och röda. Då visste hon precis vad Gudrun skulle säga,

– Du…, Mona?… Släta han daj bra?"

Gudrun hade alltid så lustiga uttryck, ja, nästan lika lustiga som Karin. I stället för att säga kyssa sa hon slätade och istället för att säga kär sa hon väck, hon hade många andra uttryck också.

Längre bort hade Gudrun och Johnny stannat för att vänta in dem.

– Du kysser bra, sa han tyst till henne.

När hon kände att hon började rodna, tittade hon ner i marken.

– Var bleer ni av? Det var Johnnys röst denna gången.

– Vi kommer! Svarade Ingvar tillbaka.

När de gick förbi "Ystalekan" (lekplatsen på Ystadsgatan) sa Johnny och flinade:

– Ska vi gunga?

Gudrun och Mona satte sig på varsin gunga, Johnny stod bakom Gudrun och Ingvar stod bakom Mona. De satte fart på gungorna. Mona och Gudrun skrek högt när det blev för hög fart.

Då öppnades ett fönster, en äldre man stack ut huvudet och lät riktigt ilsken på rösten.

– Vaa i hel… han svor kraftigt åt dem, … ge er iväg härifrån … så att man kan få sova i freee… de e ju för fan mitt i natten.

Johnny och Ingvar tog tag i deras gungor och saktade ner farten så att de kunde hoppa av.

Gudrun och Mona fnissade hysteriskt när de gick därifrån.

– De va en j…la gubbe, sa Ingvar och svor även han, och Johnny höll med.

De skildes åt på Sofielundsvägen, eftersom Gudrun bodde en liten bit därifrån.

– Vi träffs, i morren! Sa hon till Mona och gick vidare med Johnnys armar runt livet.

Monas fötter värkte så att hon hade lust att ta av sig skorna som hon brukade göra när hon och Gudrun gick hem ensamma.

Snart var de framme där Mona bodde. Hon tittade upp mot fönstret, mycket riktigt, där stod hennes far, som han nästan alltid gjorde när hon inte kom hem vid den tiden som var bestämd.

Han öppnade fönstret och tittade ner på henne och sa med väsande ton som skulle föreställa en viskning. Han tänkte på grannarna.

– Har du portnyckelen me daj? Det sista ordet "portnyckelen" betonade han mycket väl.

Mona suckade tungt och sa högt:

– De e väl klart att ja har!

– Ssshh… Kom då opp med daj meddetsamma! Han försökte tysta ner henne.

Ingvar såg ganska så snopen ut, när han i viskande ton frågade henne:

– Sitter han alltid å väntar po daj?

– Jaaa… alltid! Viskade Mona tillbaka.

Han trängde in henne i kroken och började kyssa henne så där hårt igen.

Hon föste bort honom och sa:

– De e nog bäst att ja går opp nu, annars kanske farsan kommer ner och hämtar maj!

– Vaaa, brukar han göra de osse?

Hon nickade och sa ännu en gång i viskande ton:

– Jaaa… alltid!

Sedan tog hon upp portnyckeln ur väskan. Hon hann precis öppna porten och säga:

– Hej och tack för att du följde mig hem! Innan han satte in foten i portöppningen. Det var precis att han fick bort foten igen innan porten smällde igen. Hon hörde honom ropa:

– Ska vi gå po bian i morren? Vi kan gå po sjuan om du vill? Du kan väl ringa ti maj vaa?

Men hon låtsades inte höra. "Nää… Ingvar var nog änte riktigt hennes typ i alla fall, hon var nog inte riktigt väck i han i alla fall"! Tänkte hon och gäspade trött, när hon sakta gick upp för trapporna.

– E de dags å komma him nu va? Vet du änte va klockan e?… Har ja änte sagt att…

– Oh, … e den så mycke far? Hon avbröt honom med sin allra oskyldigaste röst.

Han svarade inte, utan skakade på huvudet och sa som vanligt med sin "låtsasstränga" ton och pekade in i rummet.

– Gåå nu in å lägg… daaj… din… nattramlare!

Det var det sista hon hörde innan hon stängde dörren till sitt rum.

Gun Johnsson

Idunsgatan 33

214 46 Malmö