Ang. Gösta Wernermuseet
Jean Bolinder
I lilla Simrishamns tycker jag att det finns två konstbegivenheter man inte ska missa. Den främsta är Carl Minnes överjordiska statygrupp "Systrarna". Den står utanför kyrkan och visar två systrar som drunknade. Den ena levde lite längre än den andra och vad som skildras är hur den som dog först, fylld av glädje över den nya tillvarons härlighet, tar emot den andra i dödsriket. För min del den mest underbara skulptur jag sett. I Simrishamn finns också Museet Gösta Werner och Havet som styrs av Gösta Werner Sällskapet. Museet är en manifestation till minne av den originelle och festlige konstnären och sjömannen Gösta Werner, vars tavlor förenar bild och text på en kongenialt och ovanligt sätt. Museet visar också verk av andra konstnärer och är med rätta en stor turistbegivenhet. I augusti år 2000 var jag själv inbjuden att delta i en samlingsutställning på Gösta Werner -museet. Det var författare som ställde ut och det förväntades också att vi som ju främst arbetar med ordet och inte med penseln, skulle hålla föreläsningar om vårt målande. Ja, några av utställarna, som Harry Martinsson och Karin Boye var sedan länge döda och kunde endast tala genom sina verk, men själv höll jag en föreläsning i museet den 15 augusti 2000 och det var en mycket positiv upplevelse för mig. Den som ordnade det hela var ingen mindre än professor Ingvar Holm, en kulturgigant med många strängar på sin lyra. Han har betytt mycket för många kulturinstitutioner och när den som mer än någon annan fått Gösta Werner-museet bli en kulturoas i Simrishamn. När jag var och besökte museet lärde jag också känna trotjänaren Rune Skarvik, f d polis med kulturella intressen. Han jobbade oavlönat för museet och är en entusiastisk och vänlig själ som det var trevligt att lära känna. Bland mycket annat har Rune Skarvik skrivit en fin monografi över Werner: "Gösta Werner Sjöman, konstnär och vän" (1996). Efter det att jag ställde ut på museet, har Ingvar Holm dragit sig undan. Man skulle kunna säga att det är med ålderns rätt han fyllde 80 år den 25 oktober 2003 men det är snarare så, att han är så aktiv en människa kan vara. Han sysslar med författande, målande och har uppdrag i alla möjliga sammanhang. Själv tycker jag det är synd att Holm inte är kvar i Gösta Werner-museet, han är i högsta grad en tillgång. I fokus för honom står just nu en mycket betydande Harry Martinssonsutställning på Valdemarsudde. När man försökte slänga ut mig ur Deckarakademin, skrevs det åtskilligt om detta i en rad tidningar. Många vänliga själar hörde av sig till mig om denna nu lyckligt bilagda konflikt. Bland mycket annat fick jag höra, att det jag råkat ut för har en betydligt sorgligare och allvarligare motsvarighet i hur den nya styrelsen för Gösta Werner Sällskapet, behandlat sin ideelle trotjänare Rune Skarvik. Förvånad och förstämd ringde jag upp bland andra Rune Skarvik. Det berättades att en konflikt uppstått om en bagatell det tycks ha varit olika uppfattningar om huruvida en turistgrupp skulle betala entré eller ej, under påsken 2003. Om man tycker olika pm en sådan fråga, är det väl skäl att diskutera saken och komma fram till en lösning beträffande hur man skall förfara i en dylik situation över huvud taget är det väl så vuxna människor ska lösa konflikter, vilka de nu än är. Men så har inte skett och enligt vad som berättats för mig, så beslutade styrelsen för Gösta Werner Sällskapet att Skarvik inte skulle få ha nyckel till det museum han i hög grad varit med och byggt upp under mer än 20 år! På kvällen den 15 maj 2003 ringde tre herrar från styrelsen på hemma hos Rune Skarvik och meddelade vad man beslutat. Skarvik som oavlönat har jobbat i decennier med museet, var nu på en gång och under ytterst förnedrande omständigheter skild från alltihop! Rune Skarvik är 77 år gammal och hans hälsa är inte den bästa. Hur man kan behandla denne sympatiske arbetare i den kulturella vingården på detta sätt är mig obegripligt. Protester har förekommit, bland annat sägs en person ha blivit så upprörd att han begärt utträde ur Gösta Werner Sällskapet. Även om det skulle finnas meningsmotsättningar, bär man sig inte åt på detta skamliga sätt mot en gammal medarbetare. Det hela är verkligen illa, Gösta Werner-museet. Jean Bolinder
|