”En helt vanlig dag”.
En av utställningens ljusare bilder där människor rör sig i en solbelyst stad som kanske kunde kallas hemstad.
Arbetarbladet
Som om världen fått sig en törn
”En helt vanlig dag”.
En av utställningens ljusare bilder där människor rör sig i en solbelyst stad som kanske kunde kallas hemstad.
Familjen
Variationer på verkligheten. Den skånska konstnären Allan Friis ställer ut i Sandvikens konsthall.
I hans målningar finns berättelser om makt och övermakt, men man kan också se dem som psykologiska dramer. Här ovan ”Familjen”.
"Hoppet"
Det kunde vara New York en septemberdag.
Allan Friis stadslandskap är ogästvänliga med branta perspektiv och flytande fragment som skapar drömlika förskjutningar.
 |
Konst. | | ||
En kropp faller från en skyskrapa. Två människor flyr runt ett gathörn. En man ropar bakom ett fönster i ett rum som tonar i giftgrönt. En vakt står bakom ett hörn och spanar.
Motivet i målningen ”Mötesplats” gapar tomt.
Med ett språk som påminner om drömmens fragmentariska, flytande rester av dagar och minnen berättar Skånekonstnären Allan Friis med sitt måleri på Konsthallen i Sandviken om ett ogästvänligt stadslandskap, om makt och övermakt om instängdhet och övervakning.
Det kunde vara New York och kroppen som faller mot gatan långt därnere i målningen ”Hoppet” kunde vara en av de människor som hoppade från Word Trade Center en dag i september 2001.
Hopp i någon annan mening är svårt att tänka sig, möjligen det som kanske fanns hos dem som slängde sig ut och hoppades att något skulle rädda dem.
Storstadens höga hus bildar en stum och kall bakgrund i många av Allan Friis målningar. Ibland tycks de tunga huskropparna deformerade och i en målning trängs de som på väg att dras ner i en osynlig avgrund. Det är ett stadslandskap på väg att sjunka ihop över sin egen tyngd och försvinna som om civilisationens grund underminerats.
I de rum som skildras tycks människorna ofta fångna i en ångest över att det inte finns några utvägar. På gatorna finns också de flyende människorna, eller den som rotar i papperskorgen under skylten ”Bankers Trust”, som gett målningen dess titel.
Branta perspektiv och flytande fragment i stadsbilderna skapar förskjutningar i drömmens riktning. Det handlar inte om surrealismens öververkliga blandning av ting, utan snarare om variationer på den synbara verkligheten, som om världen fått sig en törn, halkat ur sitt läge och inte kan komma rätt igen.
Man kan också se Allan Friis målningar som psykologiska dramer. Där finns ”Familjen”, som mer påminner om apor och där två av dem tycks märkligt försjunkna i sina egna verksamheter medan ångesten växer hos den tredje, som kunde vara barnet.
Där finns också ”Underkastelse”, där vi ser tre gestalter i ett cellliknande rum. En man – fadern-förhörsledaren – tycks på väg att krossa den svagare – sonen-fången – och stirrar stålblankt på sitt offer – men med mycket fina medel har konstnären gjort hans ögon lika levande som den andres är hårda. I de levande ögonens vädjan om något annat finns en känslans intelligens, så stark att den väcker hopp.
I ”Vakten” ser vi en gestalt stående bakom ett hörn, mörk och hård som ett klippblock och med en märklig, helt ansiktslös profil, som betonas av solljuset därute på gatan. Han bevakar någon eller något från sin position. Det tycks inte finnas något mänskligt hos denna tunga gestalt, bara en ansiktslös utlöpa av en övermakt som vill ha kontroll över världen.
Det kan naturligtvis vara fadersgestalten i oss, men också en aktör i det antihumana samhälle som växer fram och som får förföljelsemaniska politiker att sjunga övervakningens lov. När väl jämlikheten och broderskapet städats undan, kan vi ta itu med friheten och börja bevaka varandras minsta steg.
Allan Friis anger inga lösningar. Men jag uppfattar ändå målningen ”En helt vanlig dag” som en befriande blick över världen, en dag när solen blänker i gatan och människorna rör sig helt vanligt i en stad som kunde kallas hemstad.
Niels Hebert
