Museet består av sex rum

Den omorientering i Friis' konstsyn, som kunde skönjas redan 1968 och de konsekvenser detta hade på hans bildspråk, medförde också ett nytt sätt att förhålla sig till publiken. Det blev nödvändigt att hitta nya distributionsformer för att nå en ny publik, som sällan eller aldrig besökte de traditionella konstarenorna. Eftersom Friis' ambitioner var att få igång en dialog med publiken, inte bara om Konsten eller om själen, utan om vardagliga frågor som berörde folk i det konkreta livet , blev det nödvändigt att också överge det estetiska mytspråket. Det blev viktigt att formulera sig bildmässigt på ett begripligt sätt, så att betraktaren i någon mening kunde känna igen sig och sin verklighet. Mot mytspråket ställde Friis realitetsprincipen. Det förra byggde på individuella upplevelser och där konstverkets mångtydighet fungerade som något slags kriterium för ett rikt och fullödigt konstverk. I det senare förutsattes att konstverket bildmässigt skulle vara förankrat i för betraktaren igenkännliga situationer och förhållanden.

Se en video på YouTube om detta.

Under dessa givna, självpålagda förutsättningar kan man inte vara tydlig nog. Att i en sådan situation bli missförstådd, skulle enligt Friis vara ett misslyckande. Att överlämna allt åt betraktarens godtycke eller mångtycke var för Friis inte bara oetiskt och ansvarslöst, det var också att marginalisera konstnären till godtycklig producent av gåtfullheter eller väggprydnader. I en oljemålning från 1970, "Dröm eller verklighet" berör Friis dualismen i de två synsätten.

Bildtitlarna kom att spela en helt annan och viktigare roll från och med nu. Innan var titlarna mest som en beskrivning eller ibland som en poetisk tolkning av bilden. Nu blir titlarna medagerande och drivande i symbios med bildens yttrande, under 1970 ännu inte så distinkt som under 71 och 72, då texterna var direkt skrivna på bildytan.

Det tog ett par år innan Friis kunde fullfölja sitt nya projekt som det var tänkt. Orsaken var det problemfyllda husbygget med konkurs för byggmästaren och andra opålitliga entreprenörer som tog tid och energi i anspråk också under hela 1970. Därtill kom också den påfrestande och riskfyllda nyorienteringen i konstsyn och framtida projekt. Det påverkade negativt hans konstnärliga verksamhet. Endast fyra oljemålningar och fyra tuschteckningar blev till det året.

Stiltjen i arbetet fortsatte även under 1971. Efter att under första halvåret endast ha gjort två oljemålningar; "Interference" och den centrala "Ombonat", påbörjade han på hösten det projekt, som skulle bli hans signum årtiondet ut. Det var då Friis var redo att i praktisk handling omsätta de idéer som han framlade i sitt "Manifest" redan 1969 (Se sal 5). Det blev sex tuschmålningar på pappskivor i format 100 x 70 cm. bl.a. "Ett sådant krig tll och vi är miljonärer". De kom att få namnet "Politiska Bilder". För första gången skrev han texten direkt på bildytan i pådrivande samverkan med bildens innehåll. Tuschmålningarna var tänkta att fungera som affischer och att distribueras ut till "folket". Av ekonomiska och organisatoriska skäl, gick det inte att fullborda projektet så som det var tänkt. Han saknade en politisk eller en organisatorisk plattform.

Friis fortsatte med sina bilder i affischformat även under följande års första hälft och tiden var nu mogen för utställningar på bibliotek, skolor och arbetsplatser. En del av bilderna reproducerades som mindre affischer, vilka distribuerades till bokkaféer runt om i landet.

Vid en utställning i Lommas bibliotek i augusti 1972 skriver Hans Johansson i tidningen Arbetet följande:

"I den politiska affischen gäller det att få text och bild att samverka så att det politiska innehållet och blir slagkraftigt artikulerat. Allan Friis' plakat eller affischer som visas i biblioteksfoajén i Lomma, bygger just på samverkan text-bild. Texterna pekar oftast på triviala företeelser och politiska förhållanden som får en fördjupad innebörd genom de mycket illustrativa och ofta underfundiga och ironiska bilderna. Friis attackerar sådana företeelser som klassamarbetspolitiken, Saltsjöbadsandan, officersideologin, skendemokratin, framgångsmyten, Kvinnorollen etc, viktiga saker som berör alla och som alla måste ta ställning till.

Bilderna försöker blottlägga de dolda sambanden i samhället och visa vilka fördomar som dikterar mångas beteenden och vem som och vilka krafter som verkligen styr samhället. I några bilder utnyttjar Friis enskilda personer som får stå som sinnebilder för hela skeenden. Friis har tagit ställning för de förtryckta i vårt samhälle och i sina bilder ger han inte bara uttryck åt sin inställning utan försöker också agitera och aktivt propagera för den."

På sensommaren 72 gick Friis' bilder upp i format. Tekniken var dock ungefär densamma, en kombination mellan tuschteckning och lavering. Det var viktigt för Friis att i den här typen av målningar undvika färg. I arbete med färg ligger det alltid, enligt Friis, en potentiell risk eller frestelse att såväl konstnären som betraktaren fastnar i det estetiskt tilltalande. I det svart/vita är det lättare att undvika den fällan.

Bildernas slagkraft ökade nu betydligt genom de större formaten, som kunde växla inom ytorna 160 x 250 cm. De var målade på spännpapper och kunde som färdiga målningar rullas upp på papptuber. De blev därmed lättare att transportera och hänga upp vid utställningar.

Nu kom de de starka "klassiska" verk till, som skulle komma att visas på ett antal platser i landet under 70-talet. Jag tänker då på "Frihet att välja", "En kula i nacken på vettvillingarna" och "Vi sitter i samma båt". Den senare kom att stå som modell för utställningsaffisch för en utställning med samma namn, på Lunds Konsthall 1974, tillsammans med Gerhard Nordström.

Ännu, fram till och med 1974 var texter oftast målade direkt på bildytan med svart tusch. Att Friis använde texter som underströk och förstärkte bildinnehållet, berodde, enligt honom själv, på en ambition att vara så tydligt som möjlig. Han ville rikta betraktarens hela uppmärksamhet på en specifik fråga, möjlig att identifiera och därför möjlig att ta ställning till. Betraktaren gavs inget tillfälle att fly undan i ett mångtydigt tyckande. Nu handlar det om ett påstående, en uppmaning eller en underförstådd fråga. Med en bild utan text, fanns alltid risken att bli missförstådd eller att bilden kunde användas i helt andra, motstridiga avsikter. Det var viktigt att det var konstnären själv som bestämde agendan och gick i svaromål på frågor som han själv ställde.

Med denna hållning skiljde sig Friis från sina samtida s.k. "protestmålare" som de ofta kallades av massmedia. Många var gripna av tidens stora rörelse mot samhällets ojämlika fördelning av dess överskott och olika former av repression, men framförallt mot USA:s orättfärdiga krig i Sydostasien. Många av dessa konstnärers bilder missar sina mål genom groteska överdrifter eller karikatyrer, artistiska stiliseringar och förenklingar och allmänt hållna påståenden. För Friis var det viktigt att folk skulle kunna känna igen sig eller i något avseende kunna identifiera sig i de olika scenerier som han byggde upp.

Den första stora utställningen med monumentalmålningarna skedde på Göteborgs Konsthall i september 1973 tillsammans med Anders Åberg.

I februari 1974 fick Friis erbjudande att tillsammans med Gerhard Nordström utställa på Lunds Konsthall. Marianne Bråhammar var intendent då och hon tyckte att deras bilder kompletterade varandra och sammanföll "ideologiskt". Utställningen blev mycket uppmärksammad, inte minst tack vare att en medlem av konsthallsnämnden ville plocka bort en av Friis' bilder av oklar politisk anledning. Kritikermottagandet var blandat. En och annan var inte beredd på kraftfullheten i Friis' bildspråk och framför allt att han tog ställning och i "klartext" framförde sina åsikter. Förnumstiga uttalanden om "övertydlighet" och liknande syntes här och var i den borgerliga pressen. Enligt Friis kan man i den här sortens "konstnärliga" yttranden inte vara tydlig nog, av skäl som tidigare anförts. Så den kritiken var verkligen ett slag i luften.

Utställningsaffischen

För en gångs skull fick nu en konsthallspublik se en konst som inte bara var begriplig med ett direkt tilltal, utan även framförde uttalanden i politiska och sociala sammanhang och som var oundvikliga att ta ställning till. Genom detta fick konsthallen en helt ny publik som tidigare upplevt konsthallar som esoteriska finrum.

Ingenting blev naturligtvis sålt under den här utställningen, utom ett antal mindre affischer. Publikt blev det en framgång.

Hösten 1974 påbörjade Friis ett projekt som skulle skildra USA:s grymma krig mot Vietnam och det oerhörda lidande som drabbade dess folk. Projektet blev aldrig fullbordat. Det var tänkt att utföras i samma format som "Vi sitter i samma båt", men resulterade endast i ett antal mindre skissartade tuschlaveringar, varav bara ett fåtal finns kvar. (Se nedan)

1976 var det dags för nästa projekt. Friis påbörjade en serie monumentala tuschmålningar med utgångspunkt i en relativt nybyggd stadsdel i Malmö, Rosengård.

Friis i sin ateljé 1976.

Det var i stadsdelens stort upplagda Köpcentrum som Friis fann sina huvudsakliga motiv. Det som skilde den här serien från den tidigare var dels att människor och miljö skildrades i ett identifierbart och i ett specifikt historiskt och kulturellt sammanhang, dels att de tidigare drivande texterna direkt på bildytan, hade ersatts med sådan text som redan fanns i själva motiven i form av skyltar, löpsedlar och anvisningar av olika slag som t.ex. "Försäkringskassan", "EPA hyllar brudparet", "Konsum ett medel att förändra samhället", "Konsumentägt" o.likn.

Friis hade insett att sådana kortfattade s.k. miljötexter, kunde få en speciell ironisk laddning i sitt förhållande till motivet och fungerade väl så starkt som den tidigare metoden. Helt överraskande för Friis själv fick han en utställning på Malmö Konsthall hösten 1977 tillsammans med fotografen Rune Hassner och Ann-Margret Dahlqvist-Ljungberg. Innan dess hade han hunnit göra ytterligare ett antal "Rosengårdsbilder", vilka vid vernissagen uppgick till 15 st. alla i format kring 150 x 230 cm. Till sin utställning, som fick namnet "Människor i Rosengård", hade han skrivit ett långt förord, i vilket han anknöt sin konst till sociologen C. Wright Mills "Den sociologiska visionen".

Till skillnad från kritikerbemötandet vid utställningen i Lund, blev recensionerna nu överlag positiva. Se recension.

Sedan 1975 var Friis, förutom sin ordinarie undervisning, också sysselsatt med universitetsstudier i samhällsvetenskapliga ämnen vid Lunds Universitet. Delvis av dessa orsaker ägnade sig Friis knappast åt någon "konstnärlig" verksamhet alls under decenniets två sista år. Trots kritiker- och publikframgång, blev ej heller några verk sålda, så när som på några mindre affischer. Själv uttalade Friis sin besvikelse över att inte ens Malmö Museum hade mod nog att införliva ett verk i sin samling.

1978 erhöll Friis Svenska Statens Konstnärsstipendium på 18 000 kronor.

2011 inköpte en samlare av politisk konst ett drygt 20-tal monumentala verk ur nedanstående produktion.

Se artikel ang. Entartete Kunst på Malmö Lärarhögskola

Från utställningen i Malmö Konsthall 1977

Allan Friis 1978

OBS

Nu finns Allan Friis' samtliga affischer från 1970-talet samlade i en publikation med kommentarer och biografiskt material

Den är tryckt i endast 500 ex varav 300 är numrerade och signerade. Grafisk bilaga för intresserade.

Se beskrivning.

Kontakta Allan Friis

All you need is love

Olja på duk 1970, 67 x 86 cm

Såld

Dröm eller verklighet?

Olja på duk 1970, 67x 80 cm

Såld

Inside-outside

Olja på duk 1970 60 x 84 cm

Tillbakablick

Olja på duk 1970, 71 x 94 cm

Ombonat

Olja på duk 1971, 94 x 134 cm

Interference

Olja på duk 1971, 60 x 94 cm

Min lyckliga stund

Tusch 1970, 50 x 70 cm

Såld

Who is he?

Tusch 1970, 50 x 70 cm

Ein Juwel von Rickard

Tusch 1970, 50 x 70 cm

Do´nt touche me

Tusch 1970, 50 x 70 cm

Såld

Ett sådant krig till och vi är miljardärer

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Såld

Avslöja SAF-ideologin

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Vårt hem är vår borg

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Såld

Polisvåldet ökar

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Vad säger spegeln?

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Bekämpa råttorna

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Såld

Kommunal demokrat?

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Vi kräver inflytande

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Konst och politik

Tusch 1971, 100 x 70 cm

A selfmade man

Tusch 1971, 100 x 70 cm

Såld

Finns som affisch

Företagsläkaren ställer diagnos

Tusch 1972, 100 x 70 cm

Låt dem inte pacificera dig, Kalle

Tusch 1972, 100 x 70 cm

USA-mördare

Tusch 1972, 70 x 100 cm

Såld

Saltsjöbadsandan

Tusch 1972, 70 x 100 cm

Hej elev

Tusch 1972, 70 x 100 cm

Klasslagar

Tusch 1972, 70 x 100 cm

Rockefeller

Tusch 1972, 70 x 100 cm

Såld

Avslöja officersideologin

Tusch 1972, 70 x 100 cm

En kula i nacken

Tuschlavering 1973, 230 x 150 cm

Såld

Finns som affisch

Produktion av mervärde.

15 x 220 cm

Såld till moderna museet

Frihet att välja

Tuschlavering 1972, 150 x 200 cm

Såld på Bukowskis Contemporary Art, våren 2012

Finns som affisch

Börsbud

Tuschlavering 1972, 150 x 220 cm

Såld

Vi sitter i samma båt

Tuschlavering 1972, 150 x 190 cm

Såld

Finns som affisch

Profiten kräver nya offer

Tuschlavering 1972, 160 x 210 cm

Vandaliserad

Svetsaren

Tuschlavering 1972, 150 x 200 cm

Såld

Urvalsinstitutionen

Tuschlavering 1972, 150 x 200 cm

Såld

Panelen

Akryl 1973, 155 x 245 cm

De olönsammas antal ökar

Tuschlavering 1973, 150 x 190 cm

Försvunnen

Miljöns inverkan

Se Malmö Lärarhögskolas "utrensning" av konstverket

Tuschlavering 1973, 160 x 220 cm

Donerad till Malmö Högskola

Fri rörlighet

Tuschlavering 1973, 220 x 300 cm

Ovisst öde

Industrins män på psykologikurs

Tuschlavering 1973, 150 x 190 cm

Såld

Reparation av arbetskraft

Tuschlavering 1973, 190 x 150 cm

Såld

Samhällsvård - samhällsanpassning

Tuschlavering 1973, 140 x 180 cm

Såld

Statsmaktens våldsapparat på utställning

Tuschlavering 1973, 150 x 210 cm

Såld

Teknologin tillhör folket

Olja på duk 1968, 127 x 131 cm

Såld

Välkomna till torsdagsklubben

Tuschlavering 1973, 150 x 210 cm

Såld

Bekämpa de antidemokratiska krafterna

Tuschlavering 1974, 150 x 220 cm

Såld

Finns som affisch

Matteus - Lukas

Tuschlavering 1974, 260 x 150 cm

Vandaliserad

Utlämnade åt de fria marknadskrafterna

Tuschlavering 1974, 160 x 210 cm

Försvunnen

Stoppa kärnkraften

Tuschlavering 1974, 150 x 220 cm

Såld

Finns som affisch

LO - SAF

Såld

Finns också som affisch

Vid soptunnan

Akvarell 1975, 30 x 28 cm

Såld

Rockefeller Center

Tusch 1975, 20 x 28 cm

Såld

Bankers Trust 2

Tusch 1975, 28 x 20 cm

Såld

Bankers Trust

Akvarell 1975, 30 x 26 cm

Såld

Följande nio bilder är från 1974 och ingår i serien "USA-Mördare". De är skisser till tuschmålningar i stort format, som dock aldrig fullbordades. Endast dessa skisser finns kvar.