|
Året
1964 skedde en avgörande förändring i Friis' konstskapande. Man
kan se det som ett uppbrott från hans tidigare fantasiburna, poetiska
bildspråk med inslag av symbolik och mytologi, men också som ett
avståndstagande från den konstideologi som bär upp uppfattningen om en
l'art pour l'art, en konst för dess egen skull. Han säger själv vid ett
tillfälle att det är moraliskt oansvarigt för en konstnär att stänga
in sig i sin ateljé och måla själstillstånd eller sofistikerade
formexperiment för en elit av införstådda.
Det yttrandet pekar egentligen framåt mot Friis' konst under 70-talet då han drar den yttersta konsekvensen av denna hållning till konstens uppgift och börjar använda sin konst snarare som ett verktyg till förändring än som objekt för ett meditativt stillastående. 1964 fanns ännu inte denna beredskap fullt utvecklad. Han konstaterar att hans tidigare måleri hamnat i en återvändsgränd. Hans två serier "Vid Havet" och "Från en resa" 1961-63, kan mer ses som en slags andhämtning eller som en form av en potentiell frigörande metabolisk process, än som resultat av överlagda estetiska beslut. Inte förrän i maj 1964 målar han den tavla som förebådar hans kvalitativt helt nya bildspråk och utgör det definitiva uppbrottet från det gamla.
I ett katalogförord skriver han själv om hur han uppfattar människans situation i sin märkliga maskin- och arkitekturvärld. ".... Människans determinerade relation till teknologin och hennes uppgivenhet i en till synes ödesbestämd cybernetisk tillvaro skildras i en science-fictionorienterad och teknisk värld. Människan framträder aldrig som individ i denna ödsliga, slutna arkitektoniska värld. Hennes reglerade tillvaro anas bakom sterila murar, i oändliga korridorer och labyrinter eller är fångade i apparater och känslokalla maskiner." Det är inte svårt att i denna text känna igen sig och orientera sig i Friis' nya bildvärld, även om man i många av hans titlar kan ana ett stänk av humor eller ibland t.o.m. av självironi som t.ex. "Åh dessa underbara maskiner, vad vill de oss nu igen" eller "Trattarna kommer" o.likn. Ute i stora konstvärlden målar man vid denna tid abstrakt expressionism eller POP-konst och här hemma sitter följsamma konstnärer och målar i enlighet med dessa tillrättalagda recept, som garanterar aktualitet och konstnärlighet. Friis är givetvis väl informerad om de nya konstsignalerna från USA och kontinenten, men väljer en annan, alldeles egen väg. Han utvecklar ett bildspråk som inte är något annat likt. Han gör ett medvetet val när han avvisar trenderna från de stora konstmetropolerna och samtidigt gör upp med sitt tidigare beroende. POP-konsten från USA var visserligen förförisk och lockande, men Friis har genomskådat de tomma gesternas retorik och ytligheten och ombytligheten, det ständiga sökandet efter nya chockerande framträdanden på de stora konstarenorna. Denna första målning, "Organisk maskin" i maj 1964 fungerade som ett förlösande av Friis' kreativitet. Han såg vad han gjort och accepterade det och såg dess möjligheter och redan efter den tredje målningen hade han utvecklat den "stil" som skulle bli hans kännetecken under några exceptionellt kreativa år framåt , men som också, genom sin solitära originalitet, kom att vålla honom svårigheter i utställningssammanhang. Hans lärarjobb tog fortfarande mycket tid och energi, vilket givetvis begränsade hans konstnärliga verksamhet. Men efter en tid fick han mer rutin och kunde bättre organisera sin undervisning, som han i och för sig fann stimulerande. Endast 14 verk blev till det året. Samtliga var än så länge gjorda i temperateknik. Några av dem blev antagna i två jurybedömda utställningar; "Skånes Konstförening" 1964 och "Stockholmssalongen" 1965. Två såldes, "Cylindriskt rum" till Malmö Konstmuseum och "Blommande klot" till Stockholms Stad. Redan under tiden på Konstfack i Stockholm hade Friis kommit i kontakt med filmmediet. En av hans kurskamrater och gode vän var Lasse Forsberg, som från och med i slutet av 60-talet skulle komma att etablera sig som en framstående regissör. Friis och en annan kurskamrat Rune Olsson, fick förtroendet av Rektor Stawenov att spela in slutskedet av det gamla Konstfack innan det skattade åt förgängelsen. Hösten 1957 och våren 58 blev således skolans verksamheter och skolans olika stadier av förfall ingående dokumenterade. Filmen har sedan visats i olika sammanhang i det nya Konstfack. Friis'
intresse för film hölls vid liv även sedan han flyttat till Malmö.
Först med en vanlig 8 mm kamera med vilken han dokumenterade sina egna
målningar, men även gjorde några experimentella animerade försök så
långt den enkla kameran räckte till. Ambitionen att göra mer avancerad
och meningsfull film växte sig allt starkare och våren 1964 skickade han
in ett par manus till det nystartade Svenska Filminstitutet i Stockholm
och ansökte om ett stipendium för inköp av en 16 mm kamera. Harry
Schein var chef då och han beviljade ett bidrag på 5000:- som precis
räckte till en Bolex Paillardkamera och ett Angenieux zoomobjektiv. Framgången kom att inspirera Friis till nya experimentfilmer kommande år och 1966 blev det nya priser i bl.a. smalfilmsmästerskapet med filmen "S:t Antonius frestelser", som samma år kom att representera Sverige i Nordiska mästerskapet. Friis fick också en beställning av TV med filmen "Mannen med tittskåpet". Till bl.a. Malmö Stadsbibliotek och Arkivmuseum inbjöds Friis till filmaftnar under året. Friis
visade också sina filmer för fullsatt "hus" under sin enda
separatutställning 1966 på Galleri Ströget i Malmö.
Ingemar Kempe
Kontakta Allan Friis
|
