|
Friis fortsätter inledningsvis under perioden med en collageserie i miniformat med namnet "Ects of Time". Det underliga namnet har spontant uppkommit genom själva collageteknikens arrangemang av bild- och textfragment. En annan teknik som Friis återupptog redan 1991 och som legat i träda sedan 50-talet är monotypin. Mellan åren 1996 - 97 fullbordar han serierna "Traces" och "Exponering". Friis' intresse att arbeta i olika tekniker fortsätter med bilder i frottage med diverse blandningar av tusch, akvarell och s.k. "genomtryck", med vilket menas baksidestrukturen av en tidigare framsidesbearbetning. Med ett återfall i surrealism och med inspiration från sina dagboksbilder gjorde han i denna senare teknik ett 20-tal variationer, som fick det intetsägande namnet "Händelser". För första gången under sin karriär börjar Friis under senare delen av 90-talet, på allvar arbeta med skulptur. Han använder bl.a. enkla material som papp, polyesterlim och gips. Dessa görs som modeller för tänkta offentliga monumentalskulpturer. Det här är frågan om verklig storskalighet på 6 - 10 meter höga verk ute i havsbandet.
Varken dessa eller en annan skulpturgrupp med namnet "Nornorna" skulle komma att realiseras. Nornorna skickades till Malmö Parkförvaltning som förslag till offentlig utsmyckning i havet utanför det nya mondäna bostadsområdet, Västra hamnen. (Se nedan) Där finns redan nordens högsta byggnad Turning Torso. Se skrivelsen till Malmö Gatukontor. Två större fristående
skulpturer med titlarna "Gruppresan" och "Bevakning",
(Se nedan) använde Friis i en konstsociologisk undersökning 1997. Den
gick ut på att undersöka, dels i vilken utsträckning betraktarnas
tolkningar av ett konstverk överensstämde med konstnärens intentioner,
dels vilken överensstämmelse det fanns mellan betraktarna sinsemellan.
För undersökningens syfte var de båda skulpturerna medvetet utförda
med olika grader av komplexitet. Gruppresan var sålunda gjord mera
"entydig" och kom hypotetiskt att ge större
överensstämmelse mellan tolkningarna än "Bevakning", som
enligt Friis inte var gjord med avsikt att peka i en speciell
riktning. Förutom tolkningen av de båda skulpturerna fanns ett antal
kvantifierbara frågor, t.ex. om hur säkra intervjupersonerna är i sina
tolkningar, hur de graderar sina uppfattningar om konstverkens
"konstnärlighet" resp. sin personliga helhetsuppfattning om
dem, hur viktigt de anser det är med överensstämmelse mellan
konstnärens avsikt och individens tolkning osv. Undersökningspopulationen utgjordes av totalt 336 individer, 150 män och 186 kvinnor fördelade på nio undersökningsplatser; företagen Astra i Lund, PLM och Skanska i Malmö. konsthallarna i Lund och Malmö en grupp sociologstuderande, Arkitekthögskolan i Alnarp, Malmö Konstmuseum samt Konstvetenskapliga Inst. i Lund. 1996 gjorde Friis en performance utanför Länsarbetsnämnden i Malmö. Den skedde i form av utdelning av "Nödmynt" till besökarna. Aktionen hade formen av en offentlig konstinstallation, vilken skulle ses som en symbolisk stödaktion för arbetslösa, sjuka, socialbidragstagare, fattigpensionärer m.fl. d.v.s. för de som drabbats av nedskärningarna i de sociala trygghetssystemen. Installationen kunde också ses som en protest mot de ökade klyftorna i landet. Konstnären vädjade samtidigt till de stora livsmedelskedjorna att solidariskt medverka i aktionen genom att till ett visst belopp acceptera nödmynten som betalningsmedel. För att utvidga aktionen till ett konkret resultat, tog Friis kontakt med ledningarna för ICA, Konsum och Malmborgs i Malmö, för att förhöra sig om företagen var intresserade att ställa upp i projektet. Tanken var att de skulle acceptera t.ex. 20-30% av de utdelade nödmynten som betalningsmedel för något mindre inköp. Ingen accepterade dock denna symboliska medverkan, ej heller Handelsbanken, Nordbanken, Sparbanken eller Föreningsbanken, vilka föreslogs att växla in de nödmynt som använts som betalningsmedel i livsmedelsaffärerna. I en kommentar uttrycker Friis sin besvikelse: "Så långt sträcker sig tydligen inte vare sig kreativitet eller solidaritet hos styrelser i banker och livsmedelskedjor". Drygt 30 000 kronor delade Friis ut den eftermiddagen. Som en ironisk gest delades resterande nödmynt ut till konsthallspubliken utanför Malmö Konsthall ett par veckor senare.Nödmynt
Friis hade länge tänkt utställa sin
bilddagboksserie från 1991. 1997 inbjöds han till Lunds Konsthalls
Bakficka d.sk. Fotogalleriet av Cecilia Nelson till en utställning.
Friis monterade sina 365 teckningar månadsvis på spånplattor och hängde
upp dem kronologiskt längs väggarna så att publiken kunde få en föreställning om de skiftande stämningar och känslolägen som
"drabbade" Friis under olika årsperioder.
Hängningen "tvingade" på så sätt publiken att förflytta sig
kronologiskt och avläsa månad efter månad, en publikkontakt som Friis
själv upplevde kommunikationsmässigt mycket positivt. Om utställningen skriver Pontus Kyander i SDS ".... Formerna han arbetar med är i allmänhet väl rotade i ett sensurrealistiskt formspråk - den sene Max Ernst är en association, liksom man kan se besläktade drag med betydande svenska konstnärer som Gösta Kriland och Folke Dahlberg. Men Friis' bilder är samtidigt kraftigare och trubbigare i linjerna, aldrig eleganta som Krilands och Dahlbergs utan mer brutalt uttrycksfulla när de är som bäst. Det tydligt aggressiva i bilderna ger de tolv månadssviterna som helhet en säregen laddning..." Redan året därpå, 1998, fick Friis en inbjudan till Tomelilla Konsthall, där han visade sina dagboksbilder under namnet "BIVERKNINGAR". År 2000 utställer Friis för första gången på ett privat galleri i Malmö sedan 1966, då han utställde på galleri Ströget. Den remarkabla händelsen ägde rum på Galleri Final, under ledning av Ulf Carlson. Efter Friis' önskan blev utställningen, dels partiellt retrospektiv med några bilder även från 70-talet, dels fick den framträda under namnet "Entartete Kunst", efter den beryktade utställningen i München 1937, då all för den nazistiska regimen misshaglig s.k. urartad dekadent konst kastades på bål. För att förklara sig skriver Friis i utställningskatalogen ett förord: "Vad har nu detta med min utställning att göra, frågar sig
säkert många. Inte pågår det väl en utrensning av konst av det slaget
i dagens Sverige? Nej, givetvis inte manifest statligt organiserat och med
ideologiska förtecken som i Tyskland 1937. "Utrensningen" idag
är mera sofistikerad, nästan osynliggjord och sker på ett indirekt,
ickemanifest sätt. De som står för utrensningarna kommer inte från
något statligt propagandaministerium och inga konstverk kastas på bål.
De finns istället väl förankrade och etablerade inom konstsfären
själv och vill framstå som dess avantgarde. De tillhör det officiella
konstetablissemanget och återfinns hos den självutnämnda
konstsfärselit som tilldelat sig uppgiften att definiera begreppet
samtidskonst och att välja ut "representativa" företrädare för denna
till olika prestigeutställningar. För denna "samtidselit" är
en viss slags konst alltid misshaglig och i det närmaste tabu, dvs sådan konst som på ett konkret sätt tar upp sociala och samhälleliga
frågeställningar. Konstnärer som i sin konst vill vara tydliga och
precisera en frågeställning är "bannlysta" av samtidscuratorerna
och osynliggörs effektivt genom att nekas tillträde till konsthallar och
konstmuseer.
Entartete Kunst. 1976
Ytterligare tre separatutställningar skulle det bli för Friis under perioden. 2001 arrangerade han på Kraften i Lomma sin första större retrospektiva utställning med verk från 1950-talet fram till 1980. Denna manifestation negligerades skandalöst nog helt av regionens kritikerkår från de större tidningarnas kultursidor. Ej heller publikt blev utställningen en framgång, begripligt nog eftersom den endast sparsamt uppmärksammades i massmedia. Inte ens någon från Lommas kulturnämnd orkade besöka utställningen, mer än dess ordförande. Beklagligt nog eftersom här visades dock några av Friis' mest centrala verk från mitten av 60-talet. (Se sal 4)
Allan Friis 2001
2001 blev det en utställning på konsthallen Anders i Höör under rubriken Documenta 92, vilket betydde att Friis nästan uteslutande visade verk från den tiden, dvs 1992, som tidigare aldrig visats offentligt Sista utställningen under perioden var på IBRO Gallery i Malmö, där Friis bl.a. visade en del av sina stora linoleumsnitt. (Konsekvenser, se sal. 9) 2002 satte Friis upp sina dagboksbilder från 1991 med egna poetiska tolkningar på Internet under namnet Konungens Dagbok. Genom sitt namn kom sajten att få stor uppmärksamhet, eftersom den uppfattades som en anspelning på Sveriges kung och en drift med denne. Det resulterade i en uppvaktning av Kungens Hovauditör med krav om att stänga sajten, vilket givetvis negligerades eftersom Konungens Dagbok handlar om Friis själv. Under periodens två sista
år 2002-03, förekom bildmässigt nästan ingen produktion alls. Orsaken
måste tillskrivas det faktum att Friis var upptagen med
färdigställandet av manuskript till två böcker. Det ena handlade om
redigerandet av Konungens Dagbok innehållande samtliga
dagboksteckningar med poetiska tolkningar. Det andra var
realiserandet av en gammal önskan att skriva en science fiction om en
tänkt revolution i Öresundsregionen år 2040. Den fick arbetsnamnet
Medea-Terroristen. Ingemar
Kempe
Kontakta Allan Friis
|
